Han har ingen diagnos. Men genom livet har Jens Stenman haft depressioner. Ibland får han ångestattacker.
– Fobier är ett starkt ord, men det finns hinder som gör att jag har svårt att göra saker som för andra ter sig bagatellartade.
Som att ringa ett telefonsamtal.
– Svara går jättebra. Men jag har överlag svårt att ta kontakt. Om jag ska hälsa på en bekant och vi kommit överens om att jag ska komma klockan tre har jag ändå svårt att ringa på dörren.
Han berättar om när han var handledare och extrastöd åt läraren på en datakurs. Det funkade kanon. Men när läraren slängde fram några hundralappar och tyckte att Jens kunde gå och köpa mackor åt alla, då skenade sinnet.
– Allt snurrade. Skulle jag åka till en butik där jag aldrig varit? Livsfarligt. Handla något jag aldrig handlat till människor som jag inte visste vad de tyckte om? Det kunde bli hur fel som helst.
Hans reaktion blev att rusa ut från rummet. Sedan minns han inget mer.
– De andra fattade förstås inte vad som hänt. Med tiden har jag insett hur viktigt det är att vara öppen. Om de som är omkring mig vet hur jag är, är det enklare för dem att förstå och desto mindre är risken att jag får en ångestattack.
Rädsla och social isolering har hängt med sedan barnsben.
– Det förstärktes av att jag blev mobbad från trean till nian. Jag hade inte en jämnårig kompis före 26 års ålder. Det blev inte bättre av pappas alkoholism. Jag var rädd hemma och rädd i skolan.
Vardagslivet har påverkats. Att söka jobb går bra så länge det handlar om att skicka en ansökan via e-post. Men att ringa och be om mer information, eller stöta på för att visa intresse – nej.
– Ett annat bekymmer är att jag måste berätta för en potentiell arbetsgivare att det finns situationer där jag inte funkar som alla andra. Jag vet att så fort jag nämner det om jag sitter på en anställningsintervju så ser jag att det händer något.
Det här är ett problem långt utanför den personliga sfären, tycker han.
– Om man inte kan skapa en miljö där också de som ibland mår dåligt kan använda sin fulla kapacitet går vi miste om den, det är en förlust för samhället.
Han vet att han är bra på en hel del.
– Men när jag trillar ner i hålen kan jag inte utnyttja det jag kan. Jag är vansinnigt intresserad av teoretisk fysik och det hade passat mig. Men då måste man gå på universitet, ordna praktik, kanske åka utomlands. Och det kan jag inte.
Istället har han försökt hitta områden där han kan använda sin förmåga i det vardagsnära. Som att skriva. Och politiken. Han var ordförande för Vänsterpartiet i Vimmerby till alldeles nyligen.
– Politiken halkade jag in i. Det har varit jättenervöst. Jag är ju hela tiden rädd för att göra folk arga och besvikna. Jag utsätter mig för risken varje gång jag säger något, jag kan vara orolig i flera dagar för vad folk ska tycka när jag skrivit en insändare.
Med tanke på klimatet – inte minst på sociala medier, där du är aktiv, måste det ju vara att kasta sig ut på djupt vatten?
– Men jag har ju samtidigt en enorm vilja att vara med och påverka och det finns inget gott i att backa. Ett samhälle som bygger på rädsla är inget att ha.
Vi är rädda för att visa våra svaga sidor. Men Jens säger att han ibland kan vända svaghet till styrka.
– Det kan vara när jag möter någon annan som mår dåligt. Är jag ärlig med hur jag mår känner man en ömsesidig respekt. Jag har lärt mig att det inte är farligt att må dåligt, det är inte ens farligt att misslyckas. När jag får någon annan att våga prova nya saker med mig och ser hur de växer, så växer jag också.
I sju år arbetade han för RSMH, Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, i Skövde och var med och grundade lokalföreningen i Vimmerby. Här kan man lära känna andra med liknande erfarenheter. Alltfler vågar prata om psykisk ohälsa.
Jens Stenman har hittat sina egna knep att orka ta sig över tröskeln.
– Mycket energi går åt till att förutse allt som kan komma att hända, att skapa strategier för olika situationer. Det farliga är allt som jag inte lyckas förutse – oftast händer det ute bland folk.
Vissa saker har han jobbat bort helt. Han vet att han blir bättre.
– Jag tror aldrig att jag jag kommer att bli av med de här begränsningarna helt och hållet. Men jag tror att jag successivt kan knuffa verklighetsbubblan jag lever i, så den blir lite större. Det räcker.