Jonas Eklund kommer i detalj ihåg den där oktoberdagen för snart tre år sedan då han skulle hämta sin pojke på dagis. Joakim gick som en gammal gubbe.
– Han haltade. Jag frågade vad han hade gjort, men han hade inte gjort något. Och personalen hade inte sett att han ramlat.
Den 2 december fick mamma Jenny ett telefonsamtal på jobbet. Joakims benvärk hade bara blivit värre. De senaste åtta veckorna hade de sökt sjukvård nio gånger. Det hade varit ”växtvärk, influensa, kanske något reumatiskt och vätska i höfterna på grund av virus”. Nu ringde läkaren och sa att innan man kunde sätta in kortison måste man först ta ett benmärgsprov. ”För att utesluta leukemi”.
– Då rasade det för mig. Vi hade ju förstått att det måste vara något allvarligt, när det inte gick över och läkarna inte riktigt visste vad det var.
Redan samma kväll fick Joakim hög feber och klagade på att det kröp i benen. De åkte in till Västervik, där Joakim fick stanna över natten. Sedan blev det Linköping, där diagnosen fastställdes till ALL, Akut lymfatisk leukemi. Allt ställdes på ända.
En tuff resa
– Bara själva ordet är så oerhört laddat och den första och största rädslan var att han inte skulle klara det.
Jonas och Jenny berättar om det ljusa man tvingar sig själv att ta in, mitt i allt kaos. Om fantastiska sjuksköterskor, läkare och sjukhusclowner i Linköping, om den trygga bubblan på barnonkologiavdelningen, om hoppet när man får veta att nio av tio barn klarar sig och att Joakims variant av sjukdomen kan kallas standard.
– Det finns så mycket att vara tacksam över. Att vi har fått behålla vår kille, med samma personlighet han hade innan han blev sjuk. På BOND-avdelningen får man perspektiv. Det kunde ha varit så mycket värre. Vi brukar också tänka att det var tur i oturen att han var så liten. Han var inte tyngre än att vi kunde bära honom. Han var inte stor nog att grubbla.
Men det har varit en tuff resa, både för Joakim och hans föräldrar.
– Det värsta är att se sitt barn ha så ont och också att tvinga honom att göra saker som gör ont. Under nio månader kunde han inte gå och innan han blev sjuk var han en väldigt fysiskt aktiv kille som älskade att springa, hoppa och klättra. Det har varit en tuff väg tillbaka att lära sig gå, klättra och springa igen. Det är det fortfarande, han har en liten bit kvar.
Medicin tio gånger om dygnet
– När det var som värst hade han blåsor på alla slemhinnor, från munnen, genom halsen, magen och ut i stjärten. Han skrek när han skulle få i sig vatten och att ge honom medicin tio gånger om dygnet var en pärs.
Själv minns han inte. Eller kanske flyter det han minns ihop med det hans föräldrar berättat, med alla bilder och filmsnuttar han kan titta på.
Men mest är Joakim upptagen med nuet. Hans bästa kompis bor några hus bort och han kan springa dit och leka när han vill. Han tycker om att gå i skolan och han älskar allt som har med maskiner att göra.
– När jag blir stor ska jag bli deltidsbrandman, grävmaskinist och snickare, på fritiden.
Han bjuder på kladdkaka han bakat efter eget recept, med mindre socker och god mintsmak. Den blev favorit bland personalen på sjukhuset i Linköping.
– Ingen gör sockerkaka eller kryddar köttfärssåsen som han. Joakim har verkligen känsla för matlagning och bakning, säger Jenny.
Supersnöret
När han visar sitt 850 centimeter långa supersnöre är varenda en av de 575 pärlorna en påminnelse om vad han gått igenom.
151 stick i fingret.
47 pärlor för det värsta han vet – nål i och ur portacaten. Regnbågspärlor för akutintag, andra färger för blodtransfusioner och stick i ryggen.
Och tre glada gubbar. För varje gång han fyllt år. Han har fyllt fyra, fem och sex år under sjukdomstiden.
Under två och ett halvt år har Joakim fått cellgift, intravenöst och i tablettform. I juni i år var själva behandlingen över. Nu väntar täta kontroller och först om fem år blir han friskförklarad.
– Många tänker att det är över, men det är bara en ny fas som börjar. Man kan inte släppa oron. Det är inte färdigt, men vi har kommit en bit på vägen.
För Jonas och Jenny har det lilla fått ett större värde. Som många andra drabbade har de upptäckt vardagsglädjen.
– Man planerar inte lika mycket längre. Man sätter större värde på de små sakerna. Det är skönt att bara vara tillsammans. Och man slås också av hur hjälpsamma folk är, framförallt de vi inte kände så väl innan.
Mot nya mål
Livet rullar vidare.
Joakim blir allt starkare och berättar att han gått armgång i klätterställningen på fritids. Nu måste han ladda med makaroner och prinskorv innan kvällens fotbollsträning och snart ska han testa innebandy.
Häromdagen passerades en ny milstolpe. På taekwondo-träningen hoppade Joakim jämfota över ett hinder.
Han trillade inte. Det gjorde inte ont. Han landade jämfota. Han hoppade igen.
– Vi bara tittade på varandra och var helt gråtfärdiga, säger Jonas.