Lennart "Hoa-Hoa" Dahlgren, t v, var en tidig På spåret-favorit för Jonas Karlsson. Här står han tillsammans med Ingvar Oldsberg som ledde programmet 1987-2009.
Det tar bara en liten stund när vi ses hemma hos Jonas Karlsson i Älåkra, strax utanför Vimmerby, för att inse att vi spräcker hans På spåret-uppladdning. Det är onsdag. Nu skulle han egentligen vara i affären och köpa två ryggbiffar á 180 gram styck.
– Jag får åka lite senare.
Nu är "På spåret"-säsongen igång och helgerna har fått en mer magisk inledning.
– Då blir det riktig fredag. Inte alls samma känsla som när man kommer hem från jobbet en kväll i augusti.
Fredagen inleds med att gissa vilka resmål som vankas under kvällens avsnitt. "En av mina kusiner lägger ut frågan 'Vart är vi på väg?' på Facebook, och vi är säkert 50 som är engagerade, många av dem mina släktingar. Har man fler rätt än han har bjuder han på fika."
Han började titta redan första säsongen, 1987. Då gick han på mellanstadiet. Vad fick en tioåring att fastna för det somliga kallar ”gubbprogram?”
– Det fanns väl inte så mycket annat fredagsnöje. Och jag tyckte att ”Hoa-Hoa” Dahlgren, som tävlade då, var rätt kul.
Trogen tittare har han inte varit alla år. Men för några år sedan tog intresset ny fart och under pandemibubblan förstärktes de rutiner som nu har blivit heliga för att stämningen runt veckans höjdpunkt ska bli helt rätt.
Rutiner som säger handla onsdag, inleda fredagen med att gissa kvällens resmål i utmaningen ”Vart är vi på väg?”, som en av hans många kusiner lägger ut på Facebook – och sedan fixa exakt samma fredagsrätt efter ett minst sagt precist körschema.
– Folk i min närhet vet att 18.30 börjar det med att jag saltar köttet. Sedan tänder jag grillen, 19.05 sätter jag på ugnen, mellan tjugo över och halv åtta smälter jag smör och talg och har i kryddor, det är inte så noga på minuten, exakt fem över halv sätter jag in pommes i ugnen, sedan där det dags att ta ut köttet, torka av det, på med lite extra salt och peppar och ut till grillen.
En bild på fredagsbiffen, eller snarare biffarna, med generös portion pommes och bea skickas alltid till kompisarna strax innan programmet drar igång. Grönsaker? "Nej!, blir det korta, raka svaret.
Han lägger ner stor energi på att köttet ska bli perfekt och grillandet hör till, även om han ibland får pulsa i snö.
– Runt 19.57 ska maten ligga på tallriken. Då tar jag en bild och skickar till kompisarna. Sker det 19.54 får jag genast en kommentar att jag är tidig, skulle det hända 20.02 blir de oroliga.
Jonas Karlsson i Vimmerby älskar "På spåret". Särskilt själva resorna. "Då släpper jag allt och har totalt fokus. Om det skulle brinna och jag inte kände av någon rök är risken att jag skulle bli kvar."
För 20.02 ska Jonas sitta redo framför datorn.
– Jag tittar hellre på datorn numera, då kan man komma närmare. När resorna drar igång är jag superfokuserad, då måste jag lägga ifrån mig allt och bara koncentrera mig.
Få gånger har det hänt att han fått streama i efterhand.
– Väldigt få. Det hände två gånger förra året, bland annat finalen. Det har också hänt att någon människa valt att lägga ett kalas den här tiden. Det är klart att jag ser det när jag kommer hem, men det känns inte rätt.
Ofta är ”På spåret” det mest sedda tv-programmet med tittarsiffror på över två miljoner.
– Väldigt många man pratar med gillar programmet, men de kanske inte är riktigt lika störda som jag.
Kombinationen tåg, frågesport, klurigheter och ordvitsar passar Jonas Karlsson perfekt.
– Det är resorna som är grejen för mig, frågorna efteråt är inte lika viktiga. Och musiken, nja, det är inte samma sak sedan de bytte ut Augustifamiljen. Mitt mål är att få 30 poäng bara på resorna, mitt rekord är 26.
Jonas Karlsson fastnade för "På spåret" redan som tioåring. Nu är programmet minst sagt viktigt. "Under den där timmen är man väl lite avskuren från allt annat."
Han vägrar Duo-appen och gäster göre sig icke besvär under den där timmen.
– Duo-appen, absolut inte. Då får man ju alternativ och det är fusk. Och jag vill inte ha folk här just då, det stör upplevelsen.
För den ambitiöse, dit man väl får räkna Jonas Karlsson, finns möjligheter att vässa sitt resultat.
– Jag är inte så förtjust i när de kör på väg, jag tycker det ska vara tågresor. Här pluggar jag på lite, om man tar reda på hur olika järnvägsstationer ser ut och har koll på lokaltåg i Sverige, eller hur tåg ser ut i Norge, Tyskland eller Tjeckien, så har man i alla fall ett hum om var resan börjar. Fast i första resan i år lurade jag mig själv, jag såg ju att det var ett lila Skåne-tåg när resan inleddes i Hässleholm, och då tänkte jag inte på att de kunde svänga av mot Eksjö.
En 3D-tavla med räls och landskap är under uppbyggnad. "Den är långt ifrån klar, men lite kul att hålla på med. Förut hade jag en järnvägsmodell över teven."
Tåginramningen därhemma ska förstärkas med en 3D-tavla som är under uppbyggnad, med järnväg och landskap. Ölen han tar till programmet ska bli en jul-IPA från Train Station Brewery med tåg på etiketten.
– Julölssäsongen är kortare än ”På spåret”, så jag får se till att jag har en öl till alla program. Det är ju femton istället för tretton avsnitt i år, och det klagar jag inte på.
Vad är det som gör ”På spåret” så viktigt för dig?
– Det är ju nostalgi, men också glädje och rutiner. Det är den trygga vännen som kommer varje höst när det är mörkt och tråkigt. Det finns inget annat positivt med november förutom att det är ”På spåret”-premiär.
Kristian Luuk och Fredrik Lindström leder årets säsong av På spåret. Precis som de har gjort sen 2009.