"Jag trycker om när jag sitter ute bland folk. Titeln på min bok är "Till dig som famlar". Det kan räcka med att jag säger till personen jag pratar med, oavsett ålder, "alla famlar ibland", och så börjar samtalet. Det är en så fin ingång. Det är inte någon som bara tycker att det är plättlätt att vara människa. Det är så fint att mötas i det", berättar Pia Eriksson.
Med prickig klänning och böcker staplade bredvid sig satt Pia Eriksson nyligen utanför bokhandeln i Vimmerby. Redo att signera boken "Till dig som famlar".
– Det är på ett sätt lite märkligt att sätta sig vid ett bord och göra sig tillgänglig, utan att veta något vad som kommer hända eller hur många som kommer komma. Samtidigt är det bland det bästa jag vet, att göra mig tillgänglig, berättar hon.
Livet har sedan 2018, då hon startade Instagramkontot "Korsdragspoesi", sett väldigt annorlunda ut. Från att ha kämpat i tystnad har hon numera 77 800 följare som hon delar med sig av poesi och känslor till.
– Jag har gått igenom år av psykisk ohälsa och utmattning. En utmattning som också gjort att jag blev fysiskt sjuk. Poesin har varit mitt sätt att vädra mig. Jag kom till ett vägskäl. Jag hade varit tyst så länge och det var tydligt att antingen fortsätter jag med det och blir mer sjuk, eller så blir jag att bli frisk genom att börja berätta.
"Det är tur att man kan komma över antalet som man kan greppa. Efter ett visst antal följare slutade jag tänka på det, huvudet kan inte ta in vad över 70 000 följare är", säger Pia Eriksson.
Pia valde väg nummer två och det var i den processen som boken kom till.
– Jag har varit sjuk under lång tid och det berättar jag om i boken. Jag blev inte friskt för att jag skrev boken men jag blev friskt under tiden. Det har hjälpt att vara ännu mer transparent kring mående. Jag har landat sedan boken kom ut och har njutit mycket av att vara här och nu. Det har blivit så för att jag har pratat om mitt mående, för att jag har gått i terapi, för att jag har tagit hjälp. Jag känner att det är viktigt att dela det. Det är så många som inte mår bra, som behöver få stöttning, hjälp och påminnelse om att det faktiskt blir ljusare.
"Det positiva med att jag har ADHD är att jag inte kunde vara tyst. Jag fick diagnosen när jag var 38. Det var så fint att se att det som varit ett jättestort problem och gett mig mycket svårigheter är också det som tagit mig framåt. Den spontana delen av min hjärna", säger Pia Eriksson.
Boken, berättar hon, har sedan släppet i september gått mycket bättre än vad hon och förlaget trott.
– Boken har tagits emot så fantastiskt fint. Poesi är en smal genre. I boken är poesi blandat med självbiografiska texter och den har sålt jättebra, exakt hur många exemplar har jag inte koll på just nu. Men när mitt förlag sa att det gått bättre än vad de förväntat sig slappnade jag av. Det är så många som har lagt ner energi på att det här ska bli bra. Jag gillar också det att boken inte verkar ursäkta sig så mycket, vilket jag gjort mycket i mitt liv. Den bara kliver in där den ska vara och jag tycker om att se att det är en bok som människor faktiskt ger bort.
Hur kommer det sig att du vågar vara så öppen?
– Jag brukar tänka att det är till en person som jag berättar. Varje gång jag tänkte på att det är fler som läser tappar jag bort mitt skrivspråk. Men för en person vågar vi alla. Sedan är det också att man får så mycket tillbaka när man delar, vare sig det är genom ett samtal eller genom att skriva. Det blir som ett drivmedel i sig. Jag brukar säga att jag tar sällskap på håll med människor. Det är det vi människor behöver göra för att vi är så många som stundom känner oss ensamma. Det är hela det som "Korsdagspoesi" handlar om.
Vad har du nu för framtidsplaner?
– Jag har varit väldigt försiktig med planer. Det händer saker hela tiden men de kommer när jag minst anar det. Just nu njuter jag av att vara kreativ. Av att ha rutiner. Att gå till jobbet, att vara med min familj. Jag njuter av en frisk tillvaro. Sedan vill jag skriva mer, prata mer och nå ut till dem som behöver mina ord. Men jag vågar litar på att det blir som det ska, när det ska.
En bok till tror hon att det kommer bli så småningom.
"När man skriver från platsen "det är nog bara jag som känner så här" så är vi egentligen väldigt många, det är då det blir som störst gensvar", menar Pia Eriksson.