Sjuåriga Sarah Isaksson kommer hem från skolan i Södra Vi och har haft en bra dag. Lurviga birman Bernhard blir uppsliten ur sin eftermiddagslur, men finner sig fogligt i att bli kramad och kånkad på.
Hon tar fram sitt fotoalbum och visar. På bilderna syns de ofta tillsammans, Sarah och Bernhard. Sarah, märkt av sjukdom, utan hår, kortisonsvullen, blek och trött, med katten i famnen. Ibland får han också spruta, i rättvisans namn.
Kontrasten är så stor mellan den pigga och glada skoltjejen och barnet på bilderna, att det är svårt att förstå att det är samma flicka.
Ändå är det inte länge sedan det var sista-cellgiftstablett-fest hos familjen Isaksson. Säkert åt de tacos, för det gillar hon, Sarah.

Fem år sedan
Det är snart fem år sedan Sarah fick diagnosen akut lymfatisk leukemi. Åsa säger att mycket som hänt de här åren hunnit blekna, men de där dagarna kring jul 2003 är kristallklara.
Under en tid hade hon pendlat mellan känslan att allt inte stod rätt till med hennes yngsta dotter och den tröstande övertygelsen att det nog inte var något farligt.
Sarah fick infektioner med febertoppar och förkylningar var och varannan vecka. Fast det får ju tvååringar. Hon var trött - men små barn behöver sova. Hon hade ont i benen, men det kunde vara växtvärk.
- Men dessutom tyckte jag att hon backade i sin utveckling. Hon behövde plötsligt blöja igen.
Och Åsa kände igen symptomen. Hon hade på nära håll sett hur skört livet kan vara, hur tvära kasten kan bli. En av hennes bästa väninnors son hade fått leukemi 2000.
Åsa ställde aldrig frågan rakt ut till sin kompis: "Tror du Sarah har fått leukemi?" Men i hennes huvud ställdes den hela tiden.
- Varje gång jag och Marcuz sa "nu går vi till doktorn" var hon pigg dagen efter. Så kom julen och det rullade på, bara för det var jul. Men under mellandagarna åkte vi till vårdcentralen.

Hjärtat stannade
De hann inte mer än hem, så ringde telefonen: "Det ser inte bra ut, vi har beställt tid åt er i Västervik i morgon."
- Då visste jag. Och jag bröt ihop.
Efter provtagning i Västervik fick de en ny tid i Linköping, däremellan kom en nyårshelg som inte blev lik någon annan.
I Linköping fick de diagnosen. Nu gällde det att komma igång med behandlingen. På trettondagsafton låg Sarah nedsövd för att få en portakart inopererad.
- Vi tyckte det dröjde så länge och när läkaren och en syster kom såg vi direkt att något hade hänt.
Det hade det - Sarah hade fått hjärtstillestånd på operationsbordet. "Vi vet inte vad det är, men de jobbar med henne just nu."
- Det enda man kunde tänka var "bara hon överlever".
Det som inte skulle kunna hända hade hänt. Under operationen hade man råkat rispa halsvenen, som hade fyllt hjärtsäcken med blod. Efter flera försök lyckades man dränera bort blodet och få igång Sarah - då hade hon varit "död" i närmare en timme.