Förslaget att lägga ner fyra skolora på en gång i Vimmerby kommun väckte engagemang och känslor av ett sällan skådat slag. Fyra veckor senare tågade ett 100-tal kommuninvånare till stadshuset och lämnade över drygt 3 000 namn som skrivit på för kravet på en folkomröstning. Längst fram t.v. initiativtagaren Peter Fjällgård.
Det är nu fem år sen den laddade skolstriden rasade i Vimmerby kommun.
– Jag tvekade aldrig en sekund över att vi var rätt ute. Vidden på engagemanget gjorde att det inte fanns något annat än att skolorna skulle bli kvar, säger Peter Fjällgård, initiativtagare till namninsamlingen för folkomröstningen om skolorna.
Helen Nilsson (S) var ett av två kommunalråd när budgetbomben släpptes 2015.
– Vi var tvingade att göra något, ekonomin var i botten. Vad vi inte insåg var att skolor är det svåraste man kan ge sig på. Vi försökte komma med fakta om ekonomi och kvalité, men möttes av känslor. Då vinner ofta känslorna, säger hon.
Dagen efter förslaget höll den politiska oppositionen ett allmänt möte med över 100 personer. Skolhotet dominerade och folk visade upprördhet, ilska och en gnista som tände en utdragen debatt om orsaker till kommunens usla ekonomi, om brister i beslutsunderlag, om kostnader för tomma skollokaler, skolbespisning och skolskjutsar och om kvalité och rekrytering av lärare.
Men mest handlade det om känslor. Starka känslor för sin skola och kanske än mer för sin bygd. Känslorna gick inte alltid att tygla och debatten spårade ur
Marie Nicholson (M) är vice ordförande i kommunstyrelsen och i barn- och utbildningsnämnden och ser att flera av grundproblemen finns kvar. Men att ifrågasätta någon skolas existens är inte aktuellt i dag.
– Det var en väldigt upprörd ton, och ofta var äldre personer mest upprörda och hätska. Det gick blev en del personangrepp och till och med till hot, säger Marie Nicholson (M) som då var gruppledare för moderaterna.
– Det var en väldigt turbulent och jobbig tid, säger Helen Nilsson.
Dåvarande barn- och utbildningschefen Birgitha Sahlin instämmer.
– Det var tufft. Det fanns de som tyckte jag var ”barnovänlig” och skulle ”sabba bygden”. Retoriken var hård, sak och person blandades ihop, säger hon.
Det upplevde även Peter Fjällgård.
– Man såg inte till partier utan det gick över på person, några fick ta väldigt mycket "stryk".
Samtidigt imponeras han av engagemanget som växte så snabbt.
– En enorm kraft kom från alla håll, föreningslivet förstås, men också de som inte varit engagerade tidigare klev fram och det var inte bara folk på landsbygden, utan även de i Vimmerby som tyckte det var fullt i skolorna där.
Hans eget bränsle var främst barnens resor.
– Det finns inget positivt med att frakta barn i buss i timmar varje dag. En del får längre arbetsdagar än vuxna, säger han.
Birgitha Sahlin säger att det var svårt att kommunicera om kransskolornas förutsättningar.
– Jag tror inte man förstod att vi fått en ny läroplan med mycket tydligare krav på att mål skulle nås för att få ett visst betyg. Det säger sig självt att en ensam elev i årskurs sex har svårt att föra samhällspolitiska diskussioner – eller diskutera på engelska med jämnåriga – men vi fick aldrig fram det budskapet. Det misslyckades vi med, tyvärr.
Vad är främsta skillnaden mellan små och större skolor?
– Socialt. Det blir mera stuns där man är flera. Att avvika är tuffare för den som bara har en eller två klasskompisar, säger hon.
Hade ni kunnat göra på något annat sätt?
– Det hade vi nog. Men i det läget krävdes kraftfulla budgettag. Vi bollade med kollegor i andra kommuner som sa att skolor är den tuffaste diskussionen att ta, samtidigt menade många att Vimmerby är en liten kommun med många skolor, säger Helen Nilsson.
– Jag tror att politiken tänker till mer än en gång om man ska våga lyfta svåra frågor om kvalité och ekonomi, säger hon
– Ett av de största misstagen var att förslaget inte var tillräckligt väl förankrat, även i våra egna led, säger Marie Nicholson.
Nu har fem år gått. Skolorna är kvar. Flera av de grundläggande faktorerna bakom nedläggningsförslaget finns också kvar.
2015-2019 har grundskolan, inklusive F1, ett underskott på 28 miljoner kronor.
– En annan skolstruktur hade inte tagit igen allt, men en del, tror Helen Nilsson.
– Mindre enheter kostar mer än större av flera skäl. Det är också fortsatt svårt att rekrytera behöriga lärare till mindre skolor, säger Marie Nicholson.
Peter Fjällgård bryter ner de 28 miljonerna så långt han kan.
– Det blir 52 000 kronor per månad. Det kan lika gärna bero på sjuksrivningar i en dålig arbetsmiljö.
Trots pressad ekonomi och andra utmaningar finns inga avsikter att ifrågasätta någon skolas existens.
– Nämnden ska effektivisera uppemot fem miljoner nästa år, men det finns inga politiska direktiv om att ta bort någon skola, säger Marie Nicholson.
