Karin Alvtegen i Vimmerby

"Man måste lära sig att leva så att man blir vän med döden. Tror jag, tralala."
Så sa Astrid Lindgren. Kanske går livsfilosofin igen som röd tråd i den berömda författarens brorsdotterdotters liv och författarskap. Karin Alvtegen tycker nämligen att vi måste prata mera om döden. Förstå att den finns. Och att det är först när vi vet att tillvaron kan raseras, att kaos och katastrof bara kan vara en sekund eller ett telefonsamtal bort, vi riktigt kan glädjas åt livet.
Insikten har varit dyrköpt. Karin Alvtegen var 28 år. I nionde månaden. Snart skulle släkten fira midsommar på Näs i Vimmerby, som vanligt. Men efter ett telefonsamtal var ingenting som vanligt.
- Min bror Magnus, 30 år och med en ettårig dotter, hade dött i en klättringsolycka.

Inga författardrömmar
Hon säger att det först var som om sorgen inte fick plats. Hon skulle vara stark. Efter tre år rasade hon fullständigt och gick in i en depression med lång sjukskrivning.
Det var i slutet av den hon började skriva som en tok. Öppnade dörren till något hon inte visste fanns.
- Jag har, precis som de flesta andra i vår släkt, alltid haft lätt för att uttrycka mig i skrift. För mig var det fullkomligt naturligt och alls ingen talang. Några drömmar om att bli författare hade jag inte.
Det hetsiga skrivandet under sex veckor blev till hennes egen förvåning boken Skuld, "genuint lustskriven". Att det gick så fort, att hon fick den utgiven av andra förlaget hon kontaktade, får betecknas som undantaget som bekräftar regeln.
- I dag tar det mig ett, eller två, år att skriva en bok. Det går oändligt långsamt och det är många trösklar som ska övervinnas.
Efter en framgångsrik serie deckare har hon bytt genre, till romanens.
- När jag nu hade så mycket motstånd att ta mig igenom lät jag mig åtminstone slippa ett element, det att hitta på nya sätt för folk att ta livet av andra.