Gunilla Andersson ville ha en katt 1987. Sambon Lasse Cajander gick att övertala.
- Jag var väl, ärligt talat, inte särskilt intresserad. Jag är ju uppvuxen med hundar och tyckte jag var hundmänniska.
Idag vet Lasse Cajander att det ena inte behöver utesluta det andra. Det hänger bara samman med vilket djur man kommit i kontakt med. Nu tycker han förresten att sex katter ändå är, ur rent praktisk synvinkel, är lättare än en hund.
Den där gången, för snart 20 år sedan, var Gunilla Andersson inställd på en liten birmakattunge. Men när hon fått se något hon aldrig tidigare sett - en blåvit åttaveckors Dennis av rasen norsk skogkatt, så var hon såld. Och Dennis också.
Inte dröjde det länge för Lasse Cajander att bli alldeles tagen av den här rasen heller. Han tilltalas av den norska skogkatten (jo, det ska heta så, utan s mellan skog och katt) på alla sätt. En katt som rymmer spännande kontraster; fridfull vildkatt, lugn och lekfull, robust och smidig.
- Jag tycker om det lite vilda i skogkatten, de är inte någon gullig ullboll.