Konsert med folkmusik och gottpåsar

Anders Svensson (fiol), Jörgen Axelsson (tramporgel), Magnus Gustafsson (fiol) och Susanne Gustafsson (cittra). "Adjungerande"var Kristin Borgehed (sång och kontrabas) och Rasmus Krohn (gitarr).
Det var övervägande polskor som spelades och folkliga visor, andliga och profana, som sjöngs. Däremellan berättade Magnus Gustafsson och Kristin Borgehed de folkliga tonsättarnas bakgrund på ett lättsamt och samtidigt informerande sätt. Vi fick veta om spelmannen Karl Johan Ristman (levde under första delen av 1800-talet), som spelade med en nävermask för ansiktet, ett stift i stråkänden för att kunna svischa upp stråken i taket och få den att stanna där och fiolen insmord med fosfor för att få fiolen att lysa i mörkret till åhörarnas oförställda häpnad - dåtidens rockartist minsann. Av Ristman fick vi höra en julpolska.

Julgräl blev musik
Magnus Gustafsson berättade vidare om den välkände kyrkomålaren Pehr Hörberg (1746-1816) som, vilket är mindre bekant, också var en god musiker. Efter ett ordentligt julgräl med hustrun, flydde denne till sin beskyddare Charles de Geer och skrev under slädfärden en " Julpolska i vredesmod".
Många lika finurliga som historiska anekdoter förmedlade Magnus Gustafsson och Kristin Borgehed mellan varven av surrande polskor, högtidliga bröllopsmarscher, vänliga mormorsvalser och "dalmålningar i sång". Bland brudmarscherna gjorde Vislandas gamla brudmarsch det största intrycket. I uppteckningen av den, gjord långt senare, skrevs att den lät som "trumpetstötarna vid Hastings år 1066", vilket jag dock inte kunde urskilja.
Populariteten hos polskan " importerad" från Polen, därav namnet, berodde nog på, att polskan är en pardans.... Tidigare hade man dansat ringdanser eller långdanser.