"Landstingsgränsen var viktigast"

Det som hände tidig vår 2007 har fått Björn Ståhlberg att tänka på kostnadseffektivitet och patientsäkerhet - och hur gränser bokstavligen talat kan påverka livet.
- Idag när det pratas om regionindelningar kan man ju bara fundera över om vi skulle hamna med Skåne. Ska vi åka till Lund då, om man blir sjuk?
Björn Ståhlberg jobbade tidigare varannan vecka i Norrland. Inför en Norrlandsomgång kände han att det inte var som det skulle.
- Jag hade ont i bröstet och gjorde ett EKG här i Vimmerby, men det var okej, så jag åkte.
Väl i Norrland försvann orken totalt. Han kunde inte bära en väska. Smärtan strålade ut i armen.
- Hade jag vetat att jag var så nära en infarkt hade jag naturligtvis inte gett mig iväg från Norrland, men då tänkte jag att jag inte ville bli liggande någonstans där ingen kunde hälsa på mig...

Orkade till Linköping
Han orkade ta tåget, men bara till Linköping, där hans fru mötte upp och körde honom direkt till regionsjukhuset, där han blev inlagd på hjärtintensiven.
Ett arbets-EKG visade att man måste göra en kranskärlsröntgen. Björn Ståhlberg blev minst sagt förvånad när han fick beskedet att den, och en eventuell ballongsprängning, inte skulle utföras på sjukhuset där han redan befann sig, utan på länssjukhuset i hans hemlän Kalmar.
- Jag bedömdes vara så dålig att jag var tvungen att sitta i rullstol. Men likväl forslades jag iväg med bårtaxi till Västervik, där jag först fick ligga en natt, och sedan ambulans till Kalmar, där man konstaterade att ett kranskärl var igensatt till 90 procent. Det var alltså oerhört nära en infarkt. Det hade väl varit en sak om jag åkt från Kalmar län, men nu kom jag ju från Norrland och hade tagit mig till Linköping.
Han är på intet sätt missnöjd med resultatet. Tvärtom. Ballongsprängningen utfördes en fredag och redan på måndagen var han frisk nog att vara tillbaka på jobbet.
- Jag är väldigt nöjd med det. Hade det varit för tio år sedan hade det blivit en by pass-operation. Hade det varit för 25 år sedan hade jag fått den där infarkten. Men det jag funderat över så många gånger är hur det resonerades, och hur man fattade beslut på grund av gränser. Det blev absolut inte effektivare eller billigare för samhället. Och inte säkrare för patienten.