Leif Larsson började som vigselförrättare redan 1997. Han beräknar att han och sedan dess vigt uppemot 100 par. Förra sommaren utförde han 8 av totalt 14 borgerliga vigslar. Hur många det blir i år är inte klart ännu, men redan om ett par veckor, på midsommar, sker nästa vigsel.
– Den ena vigseln är inte den andra lik. Jag brukar anpassa min insats helt och hållet utifrån situationen och parets egna önskemål. Det är deras stora dag i livet. Det är väldigt roligt att få feedback att man efterfrågas som vigselförrättare. Det känns hedersamt, berättar han.
Trots en paus har Leif Larsson varit vigselförrättare i Vimmerby i drygt 20 år. Under den tiden berättar han att det är mycket som har förändrats.
– Under 90-talet då var de flesta vigslar på Stadshuset. Nu är de flesta vigslar inte inne på Rådhuset, där det formella rummet är nu, utan hemma hos folk, i en trädgård, sommarstugan eller var än vigselparet väljer. Det har blivit mer och mer borgerliga bröllop. En fest där man vigs.
Minnena är många. Men när han tittar tillbaka är det några som sticker ut lite extra.
– Det finns många små episoder och många vigslar jag har minnen av. Det första jag tänker på är ett ungt par som hade en sommarstuga i Tuna. De ville vigas där med hans föräldrar som vittnen. Det var bara fyra personer. När vigsel var utförd satt vi i trädgården, åt lite och fick ett gott samtal tillsammans. Det fastnade och vi hade kontakt fler gånger efteråt. Ett par år efter vigseln dog pappan. Då ville de ha mig som borgerlig officiant vid begravningen. Så jag har ett minne av helheten som är väldigt djupt och som har satt sig i mig.
Vid en annan vigsel var han ombedd att komma utklädd.
– Jag var ombedd att klä ut mig lite amerikanskt för vigseln skedde på en motorhuv till en amerikanare. Så jag hade bland annat cowboyhatt på mig.
Han berättar också att han har vigt syskonbarn, kusinbarn och en bror.
– Det är framför allt bröllopen man kommer igång, när man är på en annan plats. Men visst, jag kommer ihåg en vigsel där det inte var populärt att de skulle gifta sig. Hennes mor gick ute i korridoren och vi hörde hennes höga röst när hon sa "Den här vigseln ska jag förhindra". Då sa paret till mig "fortsätt", så vi genomförde vigseln. Sedan hoppas jag att det gick bra i familjen efteråt.
Vad är det svåraste med uppdraget skulle du säga?
– Det kan ibland vara svårt att få paret att tänka till och fundera ut hur de vill ha vigseln. I vissa fall finns det en osäkerhet och ett litet avstånd inför situationen. Min bit är den lilla. Jag måste läsa ett antal rader ur förordningen och kontrollera att vittnena är dem som uppgetts. Sedan är det många som planerar också. Ett tillfälle kommer jag speciellt ihåg. Det var i Brunsparken i Södra Vi. Då hade jag ett minut för minut- program. Det skulle komma blommor från väster, brudpar från höger och en speleman därifrån. Det var helt utstakat.
Hur länge kommer du fortsätta?
– Man får en blodad tand när det finns en efterfrågan på min medverkan. Det är väldigt roligt. Sedan finns en gräns. Jag måste känna att jag gör ett bra jobb. Det är absolut viktigast. Så länge jag kan göra det vill jag gärna vara kvar som vigselförrättare.