Livet efter Felicia

Hatar att vara sjuk. Snart får jag komma hem men mitt i det gör det bara ont. #försökertänkapositivt

Så skrev 17-åriga Felicia Peterson den 2 juni förra året. En dryg månad senare fanns hon inte. Hennes död har engagerat många. Så många att hennes föräldrar Ulrika och Mats Peterson inte riktigt kan begripa.
- Det har varit skönt att ha det här stödet från alla håll och kanter. Att Felicia lämnat sådant avtryck både värmer och tynger.
Hur ofta säger vi inte att vi inte skulle klara att mista våra barn. För Ulrika och Mats Peterson i Vimmerby finns inget val.
Ulrika frågar sig själv ibland, hur hon ska orka.
- Det finns inget annat svar på den frågan än att man måste. Man måste orka. Vi har tre barn till och ett litet ljuvligt barnbarn, som föddes kort tid efter Felicias död. För deras skull måste vi.
Orka.

Det som aldrig blev
När klockan närmar sig fyra på eftermiddagen hugger det till. Då skulle Felicia ha kommit hem från skolan. Att gå in i hennes rum gör också ont. Det finns mycket som påminner om Felicia; att åka förbi gymnasiet där hon aldrig fick ta studenten, att hänga in hennes kläder i garderoben. Tanken på allt hon inte fick vara med om. Drömmarna om resor till New York och Australien i en framtid som aldrig blev. "Mamma, jag hann inte skaffa nån pojkvän".
Svårast är hemma. Hemma, där det blir så tydligt att det är en i familjen som saknas. Köksbordet, där det under den första tiden var ett ständigt flöde av människor som kom för att prata och trösta.
- Det var tufft när semestrarna var över och folk började arbeta igen. Då kändes det lite ensamt, säger Ulrika.

Beskedet
Det började med något som verkade vara en vanlig influensa, efter jullovet 2013. Felicia var hemma ett tag, men kände sig fortfarande hängig och febrig när hon gick tillbaka till skolan. Den 4 februari svimmade hon under en lektion. Hon ringde mamma.
- Vi fick tid direkt på vårdcentralen. De tog prover och vi skulle komma tillbaka nästa dag för fler provtagningar.
Den 6 februari ringde läkaren och sa att de skulle vidare till Västervik. Blodvärdena såg inte bra ut. Kanske kunde det vara körtelfeber. Eller lunginflammation. Storebror Daniel hade ju haft lunginflammation. Men i Västervik fick de beskedet att det var leukemi. Redan samma eftermiddag fick Mats och Felicia åka vidare till BOND-avdelningen i Linköping för att träffa en specialist.
I Linköping fastställde man att det rörde sig om AML och att Felicia skulle få en stamcellstransplantation. Innan stamcellerna kunde transplanteras måste hon förbehandlas med starka cellgiftsbehandlingar för att få bort så mycket sjuka celler som möjligt. Det gällde också att hitta en donator. Ingen av hennes föräldrar eller tre syskon hade stamceller som matchade.

Behandlingen
De gick in i en bubbla av behandlingar och provtagningar. Mats var hos Felicia på Universitetssjukhuset, Ulrika och lillasyster Linnéa pendlade mellan Vimmerby och Linköping. De tre cellgiftsbehandlingarna med höga doser tog hårt på Felicia.
- Det var tufft att se henne så svag. Hon orkade ingenting, behövde hjälp med nästan allt. Ibland var hon som ett litet barn, ibland när jag hjälpte henne i duschen kunde jag slås av tanken att hon fysiskt var som en gammal människa. Men mentalt hade hon hela tiden en kraft och styrka. Felicia har alltid varit positiv och levnadsglad och många gånger kändes det som det var hon som tröstade oss, fast hon var så sjuk, säger Ulrika.
Vid några tillfällen var hon hemma på permis. Men tryggheten på BOND-avdelningen var en livlina för både Felicia och hennes familj.
- Det är så konstigt. Innan visste vi knappt att det existerade en sådan avdelning. Sedan kretsar allt kring den där platsen, där så många rum är upptagna av sjuka barn. Personalen är underbar och det känns som man blir en stor familj. Det är nästan jobbigt att gå därifrån.

Framtidshopp
De uppskattar att de under hela sjukdomstiden bemöttes med ärlighet.
- Jätteskönt. Läkarna undanhöll oss aldrig något. Vi visste att de trodde att hon hade en chans att bli frisk, det var det de jobbade för och det var det vi tog in.
Det fanns en tid när det såg riktigt ljust ut. Via Tobias Registret hade man hittat en donator som matchade Felicia till hundra procent. Sista cellgiftsdosen innan stamcellsbytet var så stark att den slog ut allt. Talet för de sjuka cellerna gick ner till noll och den 28 maj fick hon de nya stamcellerna.
- Det var som den där lilla påsen stod för ett nytt liv, som att hon fick en ny födelsedag. Då var vi lyckliga.
Efter stamcellsbytet blev det tre veckor av isolering. Stängd dörr och slussar, kramförbud och skyddskläder och handsprit. Hemma fick de sanera, byta ut blommor och krukväxter till plast, skicka hund och katt till kompisar.
- Hon hade ju inget immunförsvar och det skulle ha tagit till nästa vår innan det var uppbyggt igen.
Felicia blev piggare och piggare. Dörren kunde öppnas och det var stort att se henne ta steget ut från sjukhuset den 18 juni. Hon fick komma hem. Nu skulle hon bara åka tillbaka två gånger i veckan för att ta prover.
- Efter midsommar möttes vi av en läkare med världens bredaste leende. Nu var det till hundra procent donatorns celler som jobbade i blodet och benmärgen. Vi märkte ju på henne att hon mådde bättre. Ögonen såg friska ut. Hon kräktes inget. Hon satt till och med på sitt rum och plockade lite med sina saker.

Bakslaget
Den 2 juli fick de beskedet att värdena såg lite sämre ut. Den 3 juli blev hon inlagd igen. Fredagen den 4 juli fick hon åka hem och fira brorsans 20-årsdag. Lördag morgon var hon så dålig att hon hade svårt att gå.
- Vi åkte till Linköping igen och hon blev bara sämre och sämre. På måndagen kom svaret att sjukdomen hade kommit tillbaka. Vi visste inte om det skulle ta veckor. Men det gick så fort.
Den 9 juli, två dagar senare, var hon död. Innan dess hade många - släkt, vänner, klasskompisar - kommit för att säga hejdå. Felicia hade något fint att säga till alla.
Till begravningen kom 220 personer.