"Filmen handlar om att våga bryta upp, det gjorde Sophie när hon lämnade sitt liv och sin karriär i London. Jag hoppas att man ska bli inspirerad och känna att livet inte behöver ta slut vid 50, vilket jag själv trodde. Sophie är en sådan som tycker att de första 40 åren i livet inte var så intressanta och sen vände hon uppochner på det", säger Elisabeth Gustafsson.
Historierna om den äventyrslystna sysslingen Sophie hade Elisabeth Gustafsson fått höra redan som liten. Sophie, eller Ann-Sofi som hon egentligen heter, var 13 år äldre och lämnade Sverige som 17-åring för att jobba som bland annat fotomodell och designer. Mitt i vad den nu 51-åriga regissören beskriver som "medelålderskris" bestämde hon sig för att berättelsen om Sophie hörde hemma på vita duken.
– Jag åker ner till Mali i Afrika och söker upp henne. Hon hade då bott där i 11 år och hade ett hotell. Jag ville se hur hon levde och filmen visar vårt möte, hennes vardagsliv och vägen fram till att hon till slut måste stänga hotellet eftersom det blev farligare och farligare i Mali, säger Elisabeth Gustafsson när Vimmerby Tidning träffar henne i orangeriet vid hennes föräldrars hus strax utanför Vimmerby.
Resultatet blev dokumentärfilmen ”Drömmen om Djenné”, som visas på Vimmerby bio den 14 september. Då kommer också regissören själv att vara där och berätta. Vid visningen kommer Ing-Marie Fransson att vara samtalspartner till regissören, som hoppas att publiken kommer vilja ställa många frågor om dokumentären som spelades in under två resor 2017.
– Det var bara jag och en kameraman som åkte, vi ville vara ett litet team på grund av säkerhetsrisken. Det hade blivit farligt i Mali redan tidigare men inte i den delen av landet där hotellet låg. Jag var där två gånger och första gången stötte jag på en del modiga turister, andra resan fanns inga turister alls, säger Elisabeth Gustafsson.
Dokumentären handlar i första hand om Sophie och mötet mellan henne och regissören själv, men också lite om Elisabeths nu bortgångna pappa. Den målar också, säger regissören, en bild av landet Mali.
– Det är inte en nyhetsrapportering men man får ju se flera sidor av Mali, det är ett fantastiskt vackert land. Filmen handlar också om att våga bryta upp, det gjorde Sophie när hon lämnade sitt liv och sin karriär i London. Jag hoppas att man ska bli inspirerad och känna att livet inte behöver ta slut vid 50, vilket jag själv trodde. Sophie är en sådan som tycker att de första 40 åren i livet inte var så intressanta och sen vände hon uppochner på det, säger Elisabeth Gustafsson.
"Ofta är det så att man förbereder sig och gör research innan man åker och filmar, jag gjorde tvärtom. Vi filmade 83 timmar som skulle klippas till en timme och 20 minuter. Det är inte så smart kanske men det blir också lite som om att man är på resa själv. Så vill jag att publiken ska känna, som att man är där med mig", säger Elisabeth Gustafsson.
Från början hade regissören inte planerat att hon själv skulle vara med i filmen men väl på plats hos Sophie märkte hon att hon att hon var tvungen.
– Sophie tyckte först att det var lite jobbigt att berätta om sitt liv men det blev lättare när det blev ett samtal. Nu är hon jättenöjd med filmen och att det finns en dokumentation över livet hon hade i Mali. Nu är hotellet borta och då finns den kvar som minne.
Djenné är en stad vid floden Bani i södra Mali och där utspelar sig stora delar av dokumentären, men faktiskt förekommer även bilder från Vimmerby. Elisabeth var yngst av tre syskon och knappt tre år gammal när familjen flyttade hit från Stockholm.
– Jag har med en liten Super 8-sekvens från när jag var liten. Pappa ville bli bonde och köpte en ko trots att vi inte hade någon gård. Han fick kontakt med Bertil Nilsson, Ingela Nilsson Nachtweijs pappa, och fick ha sin ko ute i Perstorp. Det var en vit köttras som heter Charolais, en fransk ras, som ingen i trakten hade då. Sen fick min syster en ponny av farfar och den hade vi också i Perstorp innan vi flyttade ut till Hörestadhult, där jag växte upp. Filmsekvensen visar när vi tre syskon drar en bångstyrig kalv.
Elisabeth Gustafsson lämnade Frankrike när pandemin slog till. Istället kom hon hem till Vimmerby och passade på att bygga om och rusta upp orangeriet på föräldrarnas tomt.
Filmen ska, förutom i Vimmerby, visas på flera ställen med "världspremiär" i Dalarna eftersom huvudpersonen Sophie kommer därifrån. Därefter visas den bland annat i Stockholm och på flera orter i Småland, däribland på en filmfestival i Växjö. Det innebär en hel del kringflackande för Elisabeth, men den livsstilen är hon van vid även om hon det senaste mer och mer hittat tillbaka till Vimmerby.
– Jag är en ganska fri själ, så att säga. Tidigare var jag bara här på sommaren och över jul men det har blivit mer, mycket på grund av pandemin. Jag har en bas i Vimmerby nu, sen har jag en lägenhet i Stockholm och sen har jag bott i Paris i två omgångar. Under pandemin drog jag från Frankrike till Vimmerby, och det går egentligen lika bra att sitta här och jobba med manus och möten, säger Elisabeth Gustafsson.
Elisabeth Gustafsson har tidigare regisserat bland annat flera barnfilmer. Hon långfilmsdebuterade 2014 med Krakel Spektakel. Som kortfilmsregissör debuterade hon med "Älskade du”, med Sofia Helin och Johannes Bah Kuhnke i rollerna, år 2003.