Ett pannrum i skolans källare. Det är stilla, när killarna släntrar in och sätter sig på illgrön matta i ring runt Tomas Granehag.
"Vad har ni gjort sen sist?"
Någon har varit och badat. En annan hälsat på syrran, som är "25, typ..." En kille har lekt med sin katt.
Låter kanske inte så märkvärdigt, men i det där avspända vardagspratet ligger ett framsteg. Att våga prata utan att spela Allan. Att säga att man lekt med sin katt, eller berätta en alldeles sann spökhistoria fast man från början kanske inte hade tänkt säga ett enda dugg. Att bara sitta och prata.
I en annan del av skolan kaxar sig tjejerna framför spegelväggen. Destiny Johanna Bergvall pushar och puffar. Till "Mamma Mia" på svenska blir det självsäkra moves med attityd och minspel som tydligt visar att de här töserna inte är några man sätter sig på.