I SVT:s inslag från Stadsmissionens äldrecenter i Stockholm äter pensionärerna billigt – de behöver bara betala 20 kronor för att få en tallrik köttbullar med mos och kaffe på maten. Och det är många som kommer dit. De senaste tre åren har antalet årliga besökare ökat från 3 000 till närmare 12 000.
De sämst ställda
Antalet fattiga pensionärer har nästan fördubblats sedan 2006, enligt en prognos från Pensionsmyndigheten. För vissa är det alltså rentav så illa att de inte har råd att handla mat efter att hyran och andra räkningar har betalats in.
– Det här har vi inte nåtts av lokalt, vad jag vet. Men nog kan man se en liten tendens, även om det inte är folk som svälter. Det är absolut så att många har det kärvt, inte minst de som bara har grundpension efter att förtjänstfullt har tagit hand om hem och fostrat barn – det ger inga ATP-poäng, säger Bengt Johansson, ordförande i SPF Seniorerna Vimmerby.
Han är kritisk till att de pensionärer som har det sämst ställt inte prioriterats mer.
– Tillsammans med PRO har vi uppvaktat regeringen och krävt att pensionssystemet utvärderas och ses över, och det hoppas jag verkligen sker. Pensionerna har släpat efter och först nu är vi uppe i 2009 års nivå. Vi som har tjänat in ATP klarar oss, men de som lever på 7 000 i månaden tycker jag synd om. Jag tycker det är dåligt att regeringarna, oavsett färg, inte kunnat plussa på grundpensionen för de som har det sämst.
Men hur märks det att äldre har det tufft, då?
– Det kan nog vara lite olika. Man prioriterar de fasta utgifterna och avstår extravaganserna. Det har ju blivit dyrare att leva. Mat, hyra, medicin – pensionerna har stått still, men det kan man inte säga att utgifterna har gjort.
Att välbesökta arrangemang med mat för billig penning blivit så populära kan ha fler orsaker än den sociala samvaron, tror han.
– Det är en känsla man kan få.
Får välja
Gunnita Svensson, ordförande i PRO i Storebro, tycker också att det märks att flera måste vända på slantarna.
– Jag har bara varit aktiv i föreningen i fem år, men det man kan se är att folk inte kan följa med på alla resor vi ordnar, man får välja. Man kan inte dra på sig vilka utgifter som helst. Vi försöker fixa mat till våra träffar, blir det bara en macka tror vi att många kanske inte äter mer den dagen. Men då får man se till att priset inte ligger för högt, för då kommer inte folk.
Att prata om att man har det kärvt är inte så lätt.
– Men man hör ju kommentarer om att man måste betala för allt mer när man kommer in på äldreboende och att man avstår från saker man skulle vilja göra. Men några som signaler om att det skulle vara som i Stockholm har vi inte fått, som tur är.