Det är dagen före julafton, när vi träffas. Lårar fyllda med julklappar står i entrén till församlingshemmet. De ska ut och ge glädje via Erikshjälpen.
Några väntar på att få prata med Britt Andersson, diakon i pastoratet. Samtal med behövande är en av hennes viktigaste arbetsuppgifter. Ofta handlar det om pengar till mat.
- För många är det "för mycket månad kvar i slutet av pengarna". Vi pratar alltid om deras situation och gör vad vi kan, men även vi måste säga nej ibland. Kyrkan har inte obegränsade resurser.
Att se bortom
Hon kan bli trött och ledsen på det hon uppfattar som stelbenthet i socialförvaltningens regelsystem för ekonomiskt bistånd. Ideligen möter hon exempel där människor nekats hjälp av skäl som kan vara svåra att förstå.
- I ett färskt fall hade familjen fått en gåva, som skulle gå till en räkning. Eftersom pengarna satts in på kontot kunde man inte få hjälp med elräkningen. Det är tufft. De kan inte se bortom paragraferna, det försöker vi.
Hon älskar sitt jobb. Har drömt om det ända sedan hon kom i kontakt med en hängiven diakon i Västervik, redan i slutet av 1970-talet. Men vägen blev krokig och hon var färdig diakon 1991.
- Jag jobbade några år som undersköterska, och det har jag verkligen haft nytta av.
Uppgivenhet och dåligt samvete kan även kyrkans socialarbetare drabbas av. Men om Britt Andersson ska peka ut något hon tycker är signifikativt för det gångna året är det den ökade medmänskligheten.
Hon ser det i den ökade kollekten till diakonin. Hon får massor av samtal från människor som undrar hur de kan hjälpa till. Ibland är det svårt att kanalisera välviljan, att ha ett konkret förslag. Men det är ett delikat problem.
Många söker hjälp i kyrkan
Den ekonomiska nöden får många att knacka på hos kyrkan. Att ta emot människor som behöver pengar till mat är en stor del av diakonen Britt Anderssons vardag.- Samtidigt som det är eländigt har också intresset att hjälpa ökat. Alltfler hör av sig och undrar vad de kan göra.
Så jobbar vi med nyheter