Massor av kalas när Astrid blir 100

Stor, vill vi hävda i Vimmerby. Även om hennes 18 år i Vimmerby kan verka nästintill fnuttigt få i jämförelse med resten av alla hennes 94, som ju levdes i Stockholm, envisas vi med att tro att just de där första åren spelat roll i det lyckliga faktum att barnlitteraturen fick en Astrid Lindgren.
"Jag kan bara skriva om sånt jag känner till. Jag vet inte hur det är att vara skilsmässobarn i Farsta, antagligen går det en liten unge i Farsta just nu, som kommer att skriva om det en gång.
Själv vet jag bara precis på pricken hur det är - eller rättare sagt var - att vara bondunge i Småland och att vara barn i en liten småstad." Svaret på den ofta ställda frågan varför hon skrev just för barn var orubbligt: "Jag vill skriva för en läsekrets som skapar mirakel. Barn skapar mirakel när de läser."
När man fokuserar på det småländska inflytandet får man förstås akta sig för att förminska det rymliga hos henne, hon som med sådan lätthet snappat upp de existentiella frågorna, det gemensamt globala och gränsöverskridande.
Astrid Lindgren blev ett utmärkt exempel på författare som kunde ösa inspiration ur de mest skiftande källor. Hon flög på lätta vingar mellan saltstänkt skärgårdsliv till land som icke är, från kvarteren i Stockholms innerstad till småstadsidyll och överjordiska världar.
Hon är också ett oslagbart exempel på att det som är bra, det går hem nästan överallt. Hennes världsböcker har därför sålts och lästs i miljonupplagor runt om på vårt klok.
Men om hon inte varit så tryggt förankrad i sin småländska barndom är det inte alls säkert att hon haft samma förutsättningar att bli universell.
"Det primära för mig har alltid varit Näs och lantlivet där. Näs mera än Vimmerby", svarade hon på frågan vad barndomen i Vimmerby betytt för henne.
En bondjänta från Näs, så brukar hon beskrivas. Kanske är det bondjäntan i henne som också fostrade en arbetsmyra med häpnadsväckande kapacitet.