#metoo – så klart...

För #metoo handlar inte bara om att berätta om de grövsta övergreppen, utan även om ”vardagsmaten” som så många, framförallt kvinnor, av någon anledning ska utstå. Så här kommer några anekdoter ur mitt liv:

Jag är 14-15 år och ny på skolan. Jag ska hämta något i mitt skåp när jag ser två killar i den annars ödsliga korridoren. Eftersom de redan innan har uppträtt hotfullt mot mig flera gånger och tafsat mig på rumpan lika många gånger, känner jag en klump i magen. Jag fortsätter snabbt men de hinner stanna mig. En av killarna trycker upp mig mot en vägg och viftar en kondom i ansiktet på mig och säger att han vill använda den på mig.
Samtidigt som den andra killen sprayar ner mig med sin billiga Axe-parfym. Sen går de därifrån och skrattar.
Min känsla? SKAM.

• 25 år. Det var fest och alla var fulla. Jag stod på dansgolvet när en av männen kommer upp bakom mig och börjar dansa tätt. Han håller fast mig hårt bakifrån och tar sig friheten att tafsa mig över klänningen på såväl bröst som rumpa och mellan benen. Vad jag gör? Lyckas ta mig loss från äcklet efter vad som känns som en evighet och går till hotellrummet och gråter i duschen. Han dansade vidare så vitt jag vet. X antal personer såg det hela men ingen gjorde något. Min känsla? SKAM.

• 23 år. Jag går ut från Ica efter att ha handlat en kväll när några killar i en bil börjar skrika sexistiska saker efter mig. När jag ignorerar dem avslutar de med ett traditionellt ”skit i det då, j*vla hora!”. Min känsla? UPPGIVENHET.

Det här är ett axplock och på inget sätt unikt för just mig. Därtill tillkommer saker som vardaglig sexism, att man ska veta att man inte har rätt att ta samma plats som en man, sexistiska och diskriminerande kommentarer - till och med i min yrkesroll. Ord som ”hora” och ”slampa” som vardagsmat i skolan, till hur jag och mina tjejkompisar gav varandra tips på hur man skulle försvara sig mot våldtäktsmän inför Hultsfredsfestivalen (för man visste ju att det alltid hände några tjejer).

”Tänk på att alltid gå med din pojkvän, ha en liten hårspray i väskan som du kan spraya i ögonen om du blir attackerad, ha nycklarna mellan fingrarna när du går ensam ute på kvällen”.

Att i kölvattnet av #metoo, där miljontals modiga kvinnor berättar sina erfarenheter av sextrakasserier, läsa exempelvis Elisabeth Höglunds krönika i Expressen gör mig spyfärdig. Hon skriver där att kvinnor mer eller mindre får skylla sig själv om man exempelvis klär sig för utmanande, att det är synd om män i dag som ”knappt vågar närma sig en kvinna utan att bli anmäld för sexuella trakasserier”.

Men vänta, tillåt mig att uttrycka ett helhjärtat ”buhuu”. Stackars karlar som alltså inte förstår gränsen mellan en vänskaplig kram eller en klapp på axeln och sexuella trakasserier.

Newsflash.

Nej, en kvinna kommer inte anmäla dig för att du råkar gå emot eller nudda henne. Inte heller om du ger en respektfull kram. Men om du trycker ditt kön emot henne på en trång buss eller greppar hennes underliv, ja men då kanske du ska passa dig. Och nej, såklart inte alla män. Men nästintill alla kvinnor. Eller ja, fyra av fem enligt den senaste opinionsundersökningen som Demoskop/Expressen gjort.

Svaret är enkelt, det handlar om respekt och att fatta att ord har betydelse. Män, vill ni bidra till att förändra sexismkulturen? Säg ifrån om någon drar sexistiska skämt, stå upp om kvinnor blir behandlade sämre på grund av sitt kön, och framförallt, lär dina söner att de ska visa respekt så kanske miljontals kvinnor i framtiden slipper hashtagga metoo.
Att säga att ”pojkar kommer alltid vara pojkar” är att säga att ”lite skit får man tåla, det var ju bara på skämt”. Men nej, det är inget skämt - det är en kultur.