Hos Thorsten och Britt-Marie Ungsäter i Ungstorp, där många börjar och slutar sin Djursdalarunda, bjuds kaffe 100-varvsdagen till ära.

Och en symbolisk medalj har Thorsten hittat, som han tycker Ove Gustafsson gjort sig mer än förtjänt av. För det här är en motionär som sticker ut från mängden.

- Egentligen är det inget, säger Ove Gustafsson.

"Inget" var från början ett mål han satte vid årsskiftet. Innan jul skulle han gå rundan 52 gånger. En gång i veckan. Ett högst rimligt mål, med tanke på att han varje onsdag travar iväg med ett kompisgäng halvsju på morgonen - den mörka delen av året med pannlampa.

Men "inget" betyder också sju kilometer som känns som tio. Här finns några riktigt tuffa backar. "Inget" betyder ur och skur och inte bara en vårsöndag i april med vitsippor och fågelsång.

"Inget" betyder också sinnets kamp mot kroppen. För några år sedan fick Ove Gustafsson, som livet igenom tränat och tävlat, framförallt i löpning, men också enduro, fotboll och skidor, två bakslag. Först hjärt- kärlsjukdom. Sedan diagnosen primär progressiv MS.

Smällar som kunde ha lett till uppgivenhet och inaktivitet.

Ove tänkte tvärtom.

- Jag deppade inte ihop. Att jag inte kan springa längre har jag haft svårt att smälta, löpsteget har jag ju kvar. Men springer jag några hundra meter straffar det sig. Då får jag gå sakta resten av rundan. Går jag hela tiden kan jag hålla ett jämnt och bra tempo istället.

Svårigheten är att hitta balansen. Hjärta och kärl svarar positivt på träning, men neurologen rekommenderar att han inte ska köra för hårt.

- Jag tränar kanske lite mer än jag borde, men jag mår bra av det. Och tråkigt blir det aldrig. Jag tröttnar inte på Djursdalarundan, den är så fin. Jag kan ju de här markerna eftersom jag är uppvuxen ett stenkast härifrån, i Horva.

Det är många som tar på sig träningsskor eller vandringskängor för att gå Djursdalarundan. Allt från skolklasser, lokala företag, kompisgäng och utländska turister till lokalbefolkning som helt enkelt bara vill hålla sig i form.

- Som mest hade vi 10 000 personer per år, totalt ligger nog snittet på 5 000 vandrare årligen, sedan vi anlade Djursdalarundan våren 1974, säger Thorsten Ungsäter, som tillsammans med några vänner i Naturskyddsföreningen tog initiativet till naturrundan.

På parkeringsplatsen i Ungstorp, en populär startposition, står det alltid bilar vår- och sommartid.

- Men så här års är man ensam i skogen, säger Ove.

Hur blev 52 rundor nästan dubbelt upp?

- Jag hade ju klarat av 52 varv redan 8 september. Då satte jag målet 75 varv istället - och det hade jag gjort den 18 november. Kanske hinner jag 100 innan jul, tänkte jag. Och det gjorde jag, men det har blivit jättemycket nu, på slutet, säger Ove.

För Ove, som sprungit Göteborgsvarvet och Lidingöloppet, gjort bra ifrån sig i lokala lopp och alltid haft blicken på klockan, är det svårt att sluta tävla mot sig själv. Varje dag är målet 13 000 steg och när han tar rundan ska det gå undan.

- En bra Djursdalarunda går på under timmen, ibland tar det längre tid. Någon paus blir det inte - det får bli sedan. Det bästa är när jag har sällskap, då plågar jag inte kroppen lika hårt.

För den som tar det lite lugnare och är utrustad med informationsfolder och karta, finns 20 punkter längs leden där man kan vila, njuta av naturupplevelser eller kulturmiljöer.

- Vandringsleden sköts ideellt och vi är väldigt tacksamma att markägarna upplåter sin mark. Nu kommer vi att rusta upp Djursdalarundan och göra en del förbättringar. Det är dags, efter 43 år, säger Thorsten Ungsäter.

Efter sina 100 rundor på mindre än ett år har Ove Gustafsson inte satt upp något mål för 2018.

- En kompis vill ha med mig ut på julafton, men vi får se. I vilket fall blir det en tur nästa vecka. Onsdagsmorgnarna är heliga, det är inget jag vill vara utan.