Det drar ihop sig. En repetitionsdag kvar innan gymnastiksalen på Folkhögskolan lär bli lika fullsatt som årets musikvecka för kognitiv funktionsnedsättning.
– Folk köar och vi brukar få sätta in extrastolar, säger Agnetha Kinell, konferens- och kurskoordinator och spindel i nätet bakom veckan som för många är årets absoluta höjdpunkt.
– Jo, det är nog den bästa veckan, säger Bengt-Erik Erlandsson, från Växjö, en av de rutinerade deltagarna.
Bengt-Erik ska sjunga Sean Den Förste Banan. Och den sitter.
– Sean Banans bidrag i Mello 2012. Jag gillar Sean Banan, han är förresten född 1985 precis som jag.
Bengt-Erik vet att det kommer att bli nervöst precis innan han går på scenen. Men han vet också att det kommer att kännas skönt när han väl står där. Åtta år tror han att han varit med på musikveckan.
– Det är roligt och trevligt, jag tycker om musik. Jag skriver egna låtar också.
Avslutningskonserten är höjdpunkten på en hel vecka där deltagarna får testa olika instrument, ta sånglektioner, träna retorik, motorik, ha dramaövningar och repetera tillsammans.
– Deltagarna möts utifrån sina förmågor och behov. En del avslöjar aldrig i förväg vad de ska göra på scen. Någon annan vill inte repetera, men sätter det perfekt. Här får alla vara precis som de är och visst blir det intensiva dagar och visst blir alla trötta, men jag lovar att när fredagen är här är det värt varenda minut, säger Agnetha Kinell.
Nästan alla har varit med förut, många håller kontakten resten av året, andra ses bara den här veckan i Vimmerby.
– Vi har deltagare från Stockholm, Växjö, Jönköping och lokalt från Vimmerby, Västervik, Hultsfred och det blir ju en väldigt fin gemenskapl.
Antalet platser är begränsade till sexton och kursen brukar bli fulltecknad direkt.
Fasta kursledare är Johan Ståhl, Mattias Karlsson och Björn Nilsson. En del deltagare har med egen assistent och skolan servar också med assistenter.
– En del av kursen finansieras av bidrag från SPSM, Specialpedagogiska skolmyndigheten, för de som bor på skolans internat under veckan. Skolan subventionerar också, för vi ser ju värdet för deltagarna. Att se dem växa år efter år och våga ta plats är helt fantastiskt. Man önskar att styrande politiker kom och tittade för att se vad vi gör, tyvärr har det blivit allt svårare att få de bidrag som behövs för att det ska gå runt.
