Jag har länge tänkt göra ett nedslag på ett av boendena för ensamkommande flyktingbarn. "Det är viktigt att visa hur det verkligen ser ut", har vi sagt till varandra på redaktionen.
Den här måndagen är det dags. Jag hittar inte ingången först, men chansar och öppnar en dörr. Lite försiktigt ropar jag hallå.
"Mormor!", ropar en ung pojkröst.
Jag förstår först ingenting. Har jag gått fel? Men det är tydligen så de kallar Ann Thyselius, som är äldst av personalen på boendet för ensamkommande i Södra Vi.
- Haha, ja. När de kommer hit så vill de ha en nära relation och känna trygghet. Det har väl blivit så eftersom att jag är äldst. Jag har sagt att de inte får kalla mig för mamma, för de har, eller har haft, en egen mamma. Men mormor har jag sagt är okej, säger Ann Thyselius och ler.
Vi slår oss ner vid ett bord. Rundvandringen får vi ta efter samtalet. Två av grabbarna sitter en bit bort vid varsin dator.
Sammanlagt bor det åtta pojkar på boendet i Södra Vi. I Vimmerby bor det fjorton. Inom kort öppnar ett tredje boende i Gullringen. Där ska mellan åtta och elva ungdomar flytta in.
- Vi har hållit på här i Södra Vi sedan 2009. Totalt är det 22 inskrivna i kommunen i dagsläget, säger Ann Thyselius.
Hur trivs du?
- Jag trivs jättebra, men det är klart att det är olika från dag till dag. Ibland kan en dag bara flyga fram och ibland är huvudet helt fullt efter en arbetsdag. Men jag kan säga att jag alltid ser fram emot att komma till jobbet.
För stunden bor det grabbar med olika ursprung och olika religiösa tillhörigheter. På boendena finns ortodoxt kristna, protestanter, kopter, shia- och sunnimuslimer.
- Vi har väldigt blandat. Förut var det en jämn ström från Afghanistan, men nu är det mycket somalier, eritreaner och syrier.
Vi har bestämt det här mötet i samförstånd. Personalen på boendet är - i den tid som råder - måna om att visa upp verksamheten. Visa fakta. Visa verkligheten. Snabbt kommer jag och Ann in på pengar. Det är något som ofta flyger ur folk. "Si och så mycket får de. Och så får våra äldre ingenting."
- Sanningen är att de under asylprocessen får 24 kronor om dagen. Det ska de köpa kalsonger, strumpor och hygienartiklar för. Och spara om de vill det. Det enda de får på boendet är mat, omsorg och kärlek. När de kommer hit får de också ett klädbidrag, som ska täcka allt tills de får permanent uppehållstillstånd och det är på 3 552 kronor. Här på boendet får de aldrig några pengar.
En normalmånad får de alltså 720 kronor var. Det är ganska långt från de osanningar som vissa gör till egna sanningar.
- Behöver de en skjorta får de helt enkelt spara ihop till det. Pengarna som de får ska täcka allt och att få fram sådant här är jätteviktigt. Folk säger att de får så mycket och att de ska ha allt nytt. Det är inte sant någonstans. När de sedan får permanent uppehållstillstånd får de ersättning från CSN som vilken ungdom som helst.
Under vårt samtal kommer fler och fler ungdomar hem från skolan. Alla hälsar på Ann genom att säga "Hej mormor!" glatt och kärleksfullt. De ger henne varsin bamsekram.
- Alla har varsin kontaktperson. Det är alltid skönt att ha en speciell person att vända sig till. Jag menar, de här killarna har gått igenom en hel del. Det tar ett tag innan de känner att de kan lita på alla och hjärnan och magen känner att det är rätt.
Alla har varsin god man som utses av kommunen och fungerar som en ställföreträdande förälder.
- Vi har väldigt bra gode män just nu. Det är de som tar hand om kontakten med myndigheter och sådär. Vi har ett uppdrag och ett ansvar för att de ska få en god och integrerad uppväxt.