- Man tror att man ska fÄ hjÀlp nÀr det vÀrsta hÀnder, men man blir nekad överallt.
Döden slog ner som en blixt. En mÄnad innan julafton dog Yvonne Andersson i en hjÀrtinfarkt. Hon var 60 Är.
- Det var över pÄ nÄgra sekunder, sÀger hennes dotter Sofie Lundkvist.
SvÄrt praktiskt
Men sorgen fick vÀnta. Det fanns en pappa att ta hand om. En pappa som blivit allt sÀmre sedan han fick diagnosen Alzheimers för nÄgra Är sedan, vid 55 Ärs Älder.
- Mamma hade frisörsalong hemma och kunde tack vare det vÄrda pappa. Han mÄr egentligen fysiskt bra, men sjukdomen Àr sÄ lÄngt framskriden att han inte klarar nÄgot sjÀlv. Han kan inte ens ta pÄ sig och Àr helt beroende av att nÄgon sköter honom.
Hon sjukskrev sig första tiden, nÀr hon och hennes bror Stefan Andersson i Motala turades om att bo hemma hos pappa.
- Första reaktionen nÀr nÄgot sÄnt hÀr hÀnder Àr att "vi ska alltid ta hand om pappa" men sedan förstÄr man att det inte kommer att fungera rent praktiskt, i lÀngden. Vi har vÄra familjer och jobb - och Stefan har eget företag i Motala.
NÀr livet och döden inte följer mallen
I flera Är har Sofie Lundkvists pappa varit svÄrt sjuk i Alzheimers. Men det var mamman, som vÄrdat sin make, som dog. Mitt i chocken och sorgen har Sofie förvÄnats över att hon inte fÄr ersÀttning nÀr hon varit ledig för att hjÀlpa pappa flytta till ett demensboende.
SĂ„ jobbar vi med nyheter