När musiken blir nästan allt

I kyrkor, missionshus och fängelser, på föreningsmöten och jubileumsfester, på festivaler, marknader, fester och kalas - överallt hörs de, Gunilla och Johan Sigvardsson. Med 100-120 spelningar om året stavas fritiden musik. - Det är fantastiskt att få dela den här upplevelsen.

Vimmerby2010-10-01 06:11


"Dela" är nog en tungt vägande orsak till att Johan och Gunilla Sigvardsson brinner för sin musik och aldrig tröttnar på att fara runt i Småland och Östergötland med sin gitarr och elbas.
Om bara en av dem hade musiken vid sidan av det vardagliga jobbet vore det något annat.
- Det skulle inte fungera. Men när vi gör det här tillsammans känner vi båda samma glädje. Vi upplever samma saker, träffar samma människor - och kan dela upplevelsen när vi kommer hem. Dessutom tycker vi att en viktig del i det är att få dela med oss av vår tro.
Båda har heltidsjobb. Johan på Nilsbuss Resetjänst i Vimmerby och Gunilla är ekonomiansvarig på G. Axelssons El AB i Hult. I det läget andra kommer hem från jobbet, lagar middag eller slänger sig i soffan börjar deras nästa pass.
Då ska de ut på vägarna, till spelningar som kan bli uppemot fem i veckan när det är som mest.
- Det finns helger när vi har 3-4 spelningar. Och så blir det ju en del bröllop och begravningar också.
Många framträdanden hos pensionärsföreningar och äldreboenden sker på dagtid; en ekvation som går ihop tack vare bra och förstående arbetsgivare.

"Satt och tindrade"
Båda har hittat sin scenvana och sångarglädje i samma mylla - de är uppvuxna med musikaliska släktingar och musiken blev en naturlig del i livet för båda, men på olika håll.
Men på samma håll var de midsommarafton 2004, på en sommargård utanför Järnforsen. Gunilla hade gjort ett framträdande med sin farbror när hon satte sig på första bänk för att höra Johan Sigvardsson från Målilla. En ung kille som gav ut sin första skiva redan som tonåring och 2003 fått ett stipendium på 10 000 kronor ur Lennart Magnussons stiftelse för läsarsångernas bevarande. För pengarna köpte Johan sin paisleyfärgade elakustiska Fender (som numera får betraktas som museiföremål...)
- Jag fastnade direkt. Det var länge sedan jag hört någon spela så bra. Passionen han hade för musiken var så stark - det var häftigt. Så jag satt där och tindrade, säger Gunilla.
Och Johan var inte svårflirtad.
- Vi tyckte ju om samma musik, visade det sig. Och jag hade hoppats att jag skulle träffa någon som spelade elbas...

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om