Här syns Victoria Axelsson från Hultsfred tillsammans med Natasha Dmytrenko. Victoria har dragit igång en insamling för att hjälpa familjen. "I allt elände är det fint att se hur många som sluter upp och försöker göra något för att mildra situationen", säger Victoria.
– Man har den här känslan av att man är på resa men aldrig kommer fram. Jag går till jobbet och sover i samma kläder för jag tog ingenting med mig", säger Natasha Dmytrenko, som lämnat hemmet i Poltava och just nu befinner sig i västra Ukraina.
– Vi är väldigt glada att vi alla är tillsammans, det är verkligen en stor lyx i dessa tider, säger Natasha och berättar att de är sex kvinnor i åldrarna 20 till 86 år.
Hennes pappa är kvar i Poltava och har gått med i det lokala självförsvaret.
– Jag är så stolt över honom.
Resan till Uzhgorod från Poltava beskriver Natasha som en mardröm.
– Ironin är att jag försökte vara lite proaktiv med min familj för jag hade en dålig känsla av hela situationen, så jag försökte övertyga dem tidigare om att lämna, men de ville inte. Jag hade bra biljetter men de vägrade ta tåget den 1 mars. Sen redan den 3 mars på morgonen så tog vi beslutet att lämna på bara några timmar.
På en fullpackad station i Poltava blev det en stor utmaning att få mormodern, som har svårt att gå, ombord på det ännu mer fullpackade tåget.
– På ukrainska tåg måste man verkligen klättra för att komma på dem så det var en stor utmaning att få på mormor på tåget, men människor hjälpte oss så det gick bra.
Tåget var två timmar försenat. När det slutligen rullade iväg så fick det hastigt stanna igen.
– Bara fem minuter efter avgång så hördes flyglarmet och vi kunde inte söka skydd i skyddsrum utan tåget bara stannade, vi stängde alla fönster och drog ner gardiner och väntade tills det var över. Det hände också ett par gånger när vi var i Kievregionen. Det var jättejätteläskigt för man kan inte ta sig därifrån utan man får bara sitta och vänta. Men vi har haft tur och allt gick bra.
Till vänster i bild syns Natasha och hennes mormor på 86 år. Till höger andra delar i familjen
Just nu bor familjen på ett hostel (vandrarhem) som Natasha fått stöd från sin arbetsgivare med att hitta. Att hitta ett permanent boende i Uzhgorod är helt omöjligt berättar hon.
– Allt är bokat och allt är fullt och det är ingen fråga om pengar utan det finns inga ställen att bo på. Det finns härbärgen där man kan sova på golvet, men att hyra något är omöjligt.
Just nu bor familjen på ett vandrarhem i staden Uzhgorod i västra Ukraina.
Hur ser en "vanlig" dag ut just nu?
– Jag är väldigt tursam för jag har arbete och kan fortsätta jobba. Så jag går till kontoret och idag använde jag deras kök och lagade en middag till min familj. Min familj är också lärare och har en skola, så de försöker hålla undervisning på distans. Som tur är på grund av covid-19 så har vi redan erfarenhet av distansundervisning och nu håller de lektioner via zoom. Min mamma är ansvarig för våra måltider, så hon handlar och fixar lite lättare måltider, säger Natasha och skrattar till när hon säger:
– Min mormor är ansvarig för att hålla sig vid liv.
Hon beskriver att känslan inom familjen är okej trots situationen.
– Man stänger ute allt från det förgångna och framtiden, vi tänker inte på vad vi lämnade hemma eller vem vi lämnade där och vad som ska hända härnäst. Man blir galen om man tänker på det. Vi är bara fokuserade på funktionella och logistiska frågor och det tror jag hjälper för att överleva.
Familjen planerar att stanna kvar i Ukraina så länge det är möjligt.
– Jag tror att vi bara kommer korsa gränsen om det blir för farligt här eller om det eskalerar ännu mer. Men annars vill vi verkligen stanna här i Ukraina, för det känns mer som att vi är närmre hem och vi är mer till nytta här och kan hjälpa till på något sätt.
– Det är också väldigt svårt att mentalt korsa linjen och bli en asylsökande, därför vi människor i Europa hör bara om sånt men det relaterar aldrig till oss. Jag är verkligen inte redo att kalla mig själv för en flykting än och jag hoppas att jag inte kommer behöva, säger Natasha.
Natasha Dmytrenko har en önskan till världen och det är att motverka den ryska propagandan som sprids.
Natasha skickar med en uppmaning:
– Varje utländsk person som jag pratar med ber jag att försöka motverka propagandan som sprids från den ryska sidan. Jag vet att alla skyller på Putin och så, men det finns så många som stödjer honom som på riktigt inte tror det är ett krig här. Om det finns en chans att prata med någon och dela sanningen och få en person att ändra sin uppfattning så är det bra. Det är min önskan av världen.
