Han glider i och ur sina roller med stor bekvämlighet. Somliga dagar är han Claes Schmidt, oftast när han är hemma. Andra dagar är han Sara Lund, alltid när han föreläser.
– Jag känner redan kvällen innan när Sara är på gång. Det är praktiskt att kunna uttrycka sin personlighet på olika sätt. När jag hängt med Sara några dagar kan jag tycka det är skönt att vara Claes.
Humor som vapen
Nu är han Sara. Han är i Vimmerby för att föreläsa för Kommunals medlemmar. Det kommer att skrattas. Sara Lund är kvick, rapp och rolig. Använder humor som pedagogiskt vapen, när normer ska kastas om.
– Den som skrattar är mera öppen.
När han började föreläsa 2003 pratade han mycket om HBTQ-frågor, om olika typer av transpersoner.
– Till slut slog det mig att jag bara stod där och flummade. Jag hade ingen aning om varför jag är en transperson. Men det fanns inte så mycket att förstå. Det intressanta är inte varför jag klär mig i kvinnokläder utan varför det anses vara konstigt.
Och bra blev han. 2010 fick han Stora Talarpriset.
Män utan byxor
Sara Lund slänger upp ett slankt ben på bordet. Skinnstövlarna i storlek 45 är snygga. Den höga klacken stadig. Lästen bred.
– Kvinnostövlar för män. Och jag har kvinnobröst som är gjorda för män.
Är han lika mycket man i sin korta kjol, som om han haft kostym? Blir jag mindre kvinna i mina grova kängor?
– Det är spännande att se vad som händer med machomannen när mansrollen breddas och vi kan tillåta oss att använda olika uttryck, exempelvis i vår klädsel. Det finns massor av män på jorden som aldrig har byxor.
Han ifrågasätter våra försök att vara normala.
– Inställningen på en tvättmaskin, nederbörden i december eller temperaturen på midsommarafton kan vara normal. Men vad är en normal människa? Vi är 7,3 miljarder individer på den här jorden. Alla är olika. Ändå blir vi förvånade över att vi är olika.
Varje föreläsning använder han samma tankeexperiment. Han brukar be publiken tänka på en svensk. Nästan alla tänker på en medelålders, heterosexuell, vit man utan funktionshinder.
– Det stämmer in på fyra procent av svenskarna. Fem procent sägs vara transvestiter. Det är alltså mer ”normalt” att vara transperson än ”normal”.
Ingenting hände...
Hans egen resa till folkkär normbrytare har varit lång. Han har smusslat. Planerat att ta livet av sig. Tänkt att den här sidan av sig själv kan han aldrig visa för någon, inte ens sin fru.
– Jag borde ha förstått att hon skulle klara det, men det dröjde fram till 1989, när hon avslöjade mig. Det är den allra vanligaste frågan jag får, ”vad sa din fru?”
Hon sa att det var ok.
Det gick ytterligare ett antal år innan Sara kom ut.
– Första gången jag gick på en gata i kvinnokläder var i Örebro. Mitt på dagen. Det hände ingenting. Jag blev så förbannad. Varför hade jag lagt så stor del av mitt liv på att vara rädd, i onödan?
Alla har fördomar
Det är inte lätt bryta normer. Han känner hundratals transvestiter som inte kommit ut.
– Vi måste våga prata om allt och inte vara så rädda för hur andra ska reagera. Det finns en undersökning som visar att 98 procent inte tycker att det skulle betyda något om en arbetskamrat exempelvis var homosexuell – men frågar man homosexuella så säger hälften att det aldrig skulle gå att komma ut på deras arbetsplats. Det finns ett glapp.
Har du inga fördomar själv?
– Alla har fördomar. Men man kan bli fördomsmedveten. Och alla har rätt att tycka vad de vill, men har också ett ansvar att ta reda på fakta. Idag vet jag att det finns ingenting som är onormalt, men det finns det som är ovanligt. Sedan kan man bli mer eller mindre van vid det som är ovanligt.
I Sara Lunds sällskap tar det inte lång stund innan man vant sig.