En lätt regnskur faller över Vimmerby. Precis utom räckhåll för dropparna sitter Viktoria på ett par filtar. Vid hennes sida står en pappersmugg med enkronor, femmor och tior rasslandes på botten. Det är dagen innan hon äntligen ska få se sina barn igen.

– Jag längtar så mycket.

Det glittrar till i Viktorias nötbrunaögon och leendet sprider sig från öra till öra. Det är fem månader sedan hon sist såg dem. Då hoppade hon på bussen till Sverige och Vimmerby.

– Jag är här för att samla ihop pengar till mina barn. Pengar till mat, kläder, blöjor.

På svenska, spanska och bulgariska berättar hon att situationen i Bulgarien är "no bueno" inte bra.

– Det finns inga jobb i Bulgarien. Jag har inte råd att köpa mat till mina barn där. Så jag var tvungen att lämna dem hos min mamma och åka hit.

Alla pengar hon och hennes man Plamen samlar in skickas tillbaka till Bulgarien. Inga pengar läggs på boende, och i början när de kom hit sov de på en parkeringsplats. Men sedan en tid tillbaka har de ett tak över huvudet på natten.

– Nu sover vi hos en bulgarisk vän i ett casa (hus).

"For your children" en man lutar sig fram, tar Viktoria i hand och överlämnar en plastpåse fylld till brädden med gosedjur. Båda ler brett.

– Jag är så tacksam för människorna här. De har varit så varma och snälla mot mig, berättar Viktoria.

Efter månader utanför butikerna har paret samlat ihop tillräckligt med enkronor för att kunna åka hem och träffa sina små. I två veckor kommer Viktoria kunna hålla barnen i sin famn. Sedan kommer hon ta bussen tillbaka till Vimmerby för att återigen samla ihop pengar åt dem.

– Jag vet inte hur länge vi stannar. Jag önskar att det fanns jobb i Bulgarien. Men människorna här i Vimmerby hjälper mig och mina barn.