Nu kan hon nog lämna månen och ta sig tillbaka till jorden igen.

Vi satt på samma uteservering på ett litet torg i Panzano In Chianti i Toscana en solig varm söndag i september 2016.

Efter ett besök hos stans berömda slaktare blev det ett glas sval pinot grigio under träden på det där torget medan vi försökte bestämma oss vi skulle vänta eller inte på ett ledigt bord i samma slaktares köttrestaurang.

Intill oss satt en kvinna och sippade på ett glas och scrollade sakta i sin telefon. Fokuserad men avslappnad tycktes hon inte bry sig om ett större pratsamt sällskap vid ett avlångt bord närmast den lilla gatan förbi torget.

Det var ett tiotal amerikaner och damerna ville gå en runda till i stan, herrarna tvekade. 

Efter en kort diskussion var det klart. Damerna gick en shoppingrunda. Herrarna tog också en runda till vid bordet.

Det blev politiskt prat. Så snart den manliga presidentkandidatens namn nämndes blev det laddat i luften.

Den ensamma kvinnan vid bordet intill lyfte direkt blicken från telefon och lät med eftertryck meddela sin åsikt:

”If that man wins – fly me too the moon”.

Herrarna stannade liksom upp. De tre med ryggen mot henne vände sig sakta om och de andra två försökte se emellan dem; ”Vad var det här nu då?” tycktes de tänka.

De såg på varannan igen och log lätt på det där sättet som bara äldre eniga herrar förmår. 

De frågade vad hon menade och ifrågasatte hur hon kunde döma honom så i förväg, och bjöd henne på sina insikter om honom och om brister som de såg hos både den kvinnliga presidentkandidaten och den avgående.

Nöjda höjde de sina glas unisont.

Hon backade inte en millimeter utan replikerade med knivskarpa svar.

När de insåg att hon inte var amerikan utan britt började liksom skrockade de och började bombardera henne med ”Brexit”.

”Then I leave for Germany” löd hennes lika bestämda uppfattning.

Herrarna drog sig tillbaka runt sitt bord och fortsatte med en intern diskussion på lägre volym medan de tömde sina glas och bröt upp för att hitta damerna.

Under de drygt fyra år som gått sen den där sköna söndagen har jag gång på gång tänkt på den brittiska kvinnan. Jag har sett henne framför mig hur hon sitter i en stol där på månen. Vindpinad. Ensam. Bestämd och stolt och på behörigt avstånd från twitter och cirkusen i Vita huset.

Nu kan hon bryta upp och ge sig av hemåt igen  – men som sagt. Det får väl bli Tyskland – om hon inte ändrat sig på den punkten. Fast det har jag svårt att tro.