Nu lägger han politiken åt sidan

Politiker kommer och går. En del blir ihågkomna för det de gjorde. En del för det de inte gjorde. En del är det som ingen minns.
I januariblasket besökte vår tidning en av dem som kommer bli ihågkommen en lång tid framöver.
Leif Carlson var en Sundsvallsfödd samhällsintresserad kille som hamnade på söder i Stockholm och som i sin ungdom tvingades till Vimmerby. I dag ångrar 73-åringen ingenting.
- Jag jobbade på Södersjukhuset när jag blev förflyttad till Vimmerby. På den tiden hade Socialstyrelsen rätt att inkalla en till svårbesatta distrikt och Vimmerby var ett sådant. Jag kom hit 1971, berättar Leif Carlson.
Men den 29-årige Leif som för första gången kom till Vimmerby blev kvar. Stockholm blev aldrig mer hans riktiga hem.
- Jag tyckte det var trivsamt här. Vi flyttade ner med hela familjen 1972 och jag minns att Sven-Olof Tegnér en gång sa att det bästa med Stockholm är tåget som går tillbaka till Vimmerby. I dag håller jag med honom och känner att två dagar i Stockholm räcker, skrattar Leif Carlson.

Politiskt intresserad tidigt
Det politiska intresset föddes tidigt. Leif Carlson var aktiv i Vietnam-rörelsen, men var aldrig lagd åt vänster. Den blåa ådran har alltid runnit i blodet.
- Jag var med på 60-talet med en vänstervåg som svepte över Sverige och i synnerhet Stockholm. Jag träffade många som i dag skulle klassas som extremister och som inte var fjärran att ta till vapen för revolution. Jag måste säga att jag blev väldigt skrämd av det där och hur de resonerade.
Då fick du upp ögonen för Moderaterna?
- Det var det konservativa parti som fanns. Jag tyckte att de hade en vettig syn på samhället. De var förändringsvilliga, men bara där det behövdes. Inte för att det var skoj att vara radikal eller revolutionär.
I valet 1976 röstades han in i kommunfullmäktige i Vimmerby. Det blev hans första riktiga politiska uppdrag.
- På den tiden hade vi sex, sju mandat och hade väl drygt tio procent. Centerpartiet hade ett jättefäste här och jag har för mig om att det var då de hade nästan 21 mandat.
Vad fick dig att ge dig in i den kommunala politiken?
- Jag var väldigt intresserad av politik och att förändra. Sedan trivdes jag här och tyckte att jag var tvungen att ha något mer än mitt yrkersarbete att göra.

En gammelmoderat
1976 var Moderaterna ett annat parti än det är i dag. Leif Carlsson medger också att det var så.
Har du hängt med i utvecklingen?
- Det måste man göra. Samtidigt är jag mer en klassisk moderat än en nymoderat. Så är det. Jag växte upp med Gösta Bohman och Carl Bildt och då blir det så. Jag är mer socialkonservativ än liberal, men förändringar är ett måste. Det är det som det konservativa handlar om. Det som är bra rör man inte, medan det som är mindre bra förändrar man.
Efter drygt tio år som kommunpolitiker började Leif Carlson bli redo för större uppdrag. 1985 blev han ersättare i riksdagen.
- Jag satt som vice ordförande i tio år och som ordförande i tre i länsförbundet. Jag hade uppdrag i delegationen för social forskning vid socialdepartementet under 80-talet och på den vägen var det.
1991 blev sedermera Leif Carlson ordinarie ledamot i riksdagen. Där kom han att sitta i tolv år och under tre mandatperioder.
- Det var en mycket intressant period. Väldigt mycket arbete, men också väldigt roligt. I 14 år satt jag i Socialstyrelsens rättsliga råd och jag satt i Socialstyrelsens styrelse. Under 90-talet och framåt jobbade jag i stort sett med samtliga sjukvårdsutredningar som gjordes.
Men mellan 1991 och 2002 veckopendlade du mellan Vimmerby och Stockholm. Hur slog det mot familjen?
- Det var jobbigt, men mest för min fru. Jag åkte hem på fredag kvällen och sedan upp igen efter helgen. Dessutom tog det ett tag att ställa om, så det blev inte mycket tid hemma. Med tiden tar det, så är det ju.
- Jag minns när det första X2000-tåget gick. Jag kom att tänka på det häromdagen och att jag nog har åkt det minst 500 gånger.
Vad minns du bäst från din tid i riksdagen?
- Alla utredningar jag fick vara med och skriva. Och Bildt-regeringen. Att vi fick igenom andra radiokanaler än Sveriges radio i Sverige. Socialdemokraterna på 80-talet var något helt annat än i dag. Då försökte de till och med införa ett förbud mot paraboler, men så blev det ju aldrig, som tur är.