Nu målar Gertove på heltid

Att det luktar färsk oljefärg inne i ateljén en vardagsförmiddag är en signal så god som någon; rutinerna för Gertove Gustafsson är andra, numera.
Han har hunnit bättra på tavlan med koflocken, som ställt sig så lägligt under aspen han ville måla. Hunnit fast lunchklockan är långt ifrån slagen.
Att ha målandet på sidan om, som han haft sedan mitten av 1960-talet då han passade på att gå en målarkurs medan han gjorde värnplikten i Karlskrona och att som nu kunna måla både morgon och kväll och aldrig komma ifrån bilden så lång stund att det känns svårt att återvända - det är stor skillnad.
Han har tagit steget att sluta, några år i förväg, trots att han inte fick avtalspension och trots att han kan se tillbaka på ett arbetsliv som han kan summera med orden...
-... jag har haft det oförskämt bra. Intressant och stimulerande. Och underbara arbetskamrater på biblioteket och museet. Men jag känner att jag vill göra det här medan jag har hälsan.
I sin konst har han alltid haft öga för det så många av oss går förbi. Det slitna, nötta och vardagsnära. Gamla redskap, en potatisgrep utanför en stenkällare, halvt övervuxet plåtspann som en rödhake hittat som utkikspunkt, stämjärn, en färgskopa.
- Jag stannar väl upp för sånt som många inte tycker är nåt, kanske.