Gunilla Eriksson, teckenspråkslärare inom hörselvården i Västervik pratar och använder tecken som stöd för att göra språket och kommunikationen extra tydlig för deltagarna.
I klassrummet på Vimmerby folkhögskola sitter 22 deltagare i olika åldrar från hela länet. En del är hörselskadade, en del är anhöriga.
– Det finns plats för fler deltagare, konstaterar hon.
Hon lockar fram samtal där tecknen blir självklara. Samtalet formuleras i ord av skrivtolkar så att alla verkligen ska kunna följa samtalet.
Gunilla Eriksson tillsammans med tre teckenspråkslärare och två skrivtolkar arrangerar utbildningen, som ett samarbete mellan landstinget och Vimmerby folkhögskola.
– Det är femte året vi kör den här utbildningen i TSS- tecken som stöd, berättar hon om tredagarskursen på folkhögskolan.
Kursen körs i fyra olika nivågrupper och tanken är att man ska underlätta kommunikationen, inte minst mellan de med hörselnedsättning och dess anhöriga.
Olle Ottosson är äldst i gruppen med sina 92 år och har deltagit i fem år.
– I det militära var jag instruktör. Men jag var för närgången när de andra avfyrade sina skott så jag förlorade hörseln på ena örat, beskriver han.
Hans hörsel blev obefintlig och även samtalen hemma blev inte så enkla längre.
– Vi skrev små lappar till varandra och försökte kommunicerade med teckenspråk, berättar hans fru Birgit.
Efter att ha ha fått CI, ett implantat inopererat, hör han bättre igen.
– Efter operationen hör han väldigt bra, säger Birgit.
– Det är mycket bra efter operationen och det är oumbärligt. Men vi behöver lite stöd med tecken, säger han.
De går på kursen för att hålla kunskaperna vid liv och lära sig nya saker men också för att träffa andra i samma situation med den gemenskap som det innebär.
– Andra har erfarenheter och kan berätta hur det är, säger de.
Tekniker Robert Klingstedt har medverkats men även kurator Anna Segergren, som bland annat talat om sociala konsekvenser oh mindfulness.
– Man är oftast stressad och hjärnan jobbar för högtryck för att tolka vad folk säger och vad de menar.
Att inte höra har genom åren varit lite stigma och en del främst äldre har ibland skämts. Men Anna Segergren säger det har blivit bättre.
– Många har numera hörapparaten synlig och kvinnor och unga män "pimpar" sina hörapparater, säger hon.