Nu vill hon bota andras djurfobi

Eftermiddagen den 29 april 2009 var Gitte Aspegren på väg från hemmet utanför Pelarne till Vimmerby för att hämta sonen Oliver på fritids. Hon hade passerat vägskälet till Pelarne, börjat köra i backen och såg en mötande långtradare. Bakom långtradaren en personbil. Bilen gick ut bakom långtradaren och sedan började föraren köra om. Frontalkrocken var oundviklig.
Hon minns ljudet. Metallsmaken i munnen. En stunds fokus och stillhet då hon hann tänka "jag har krockat, krockkudden är utlöst och nu måste jag sitta här tills polisen kommer och kan köra hem mig".
Sedan blev det svart.

Nära att dö
I två veckor svävade hon mellan liv och död. Hon har legat i respirator, tillbringade tre månader på sjukhus Hennes uppenbarelse kan fortfarande få läkare att säga "tänk att vi lyckades fixa ihop dig."
Allt i hennes kropp var skadat, bortsett från höger arm och höger ben. Hon har opererats tre gånger i halsen, två gånger i vänster arm, tre gånger i vänster ben, en gång i buken, en gång i nacken.
- Benen i vänster underarm har vuxit ihop och så sent som 1 november i fjol opererades jag för det - men då sa kroppen ifrån. Jag fick hjärtinfarkt på operationsbordet.
Tiden efter olyckan har varit en lång prövning. Men hon överlevde. Hon andas. Kan prata. Blev inte förlamad. Hon fick komma hem. Syreupptagningsförmågan har blivit bättre.
Så visst är hon tacksam.
Men mycket har tagits ifrån henne. Idag vet hon vilka men hon måste acceptera. Ena benet är tre cm kortare och hon haltar. Vänster hand och arm kan inte användas. De hoptryckta lungorna ger henne återkommande lunginflammationer och astmaattacker.
- Det är lätt att känna sig isolerad när allting förändras så här. Många dagar har jag bara suttit och väntat i tio timmar på att min man Per och Oliver ska komma hem. Eller sovit bort tiden.

Sessan gav idén
Två stora intressen har hon haft sedan barnsben. Musiken och djuren.
- Jag kan varken sjunga eller spela piano mer. Där förlorade jag både en inkomstkälla och passion.
Men djurintresset har hon kvar. Efter första egna labradoren när hon var tolv har djuren följt henne.
Nu har hon två katter och tvååriga leonbergern Sessan.
- Hon är som terapi för mig. Hon har hjälpt mig att komma igång så jag åtminstone kommer ut till postlådan.
Det är Sessan som gav henne idén vad hon vill göra. Som sjukpensionär har hon rätt att jobba fem timmar i veckan och nu vill hon hjälpa människor med djurfobier.
Under lång tid har hon varit helt beroende av andra. En strid ström av hemtjänstpersonal, hemsjukvårdare, ambulanssjukvårdare, arbetsterapeuter och sjukgymnaster har kommit hem till henne. Och inte sällan har de blivit rädda för Sessan.
- Jag tror att rädsla för djur är ett ganska vanligt problem och begränsar många människor. Det är en djupt liggande känsla som inte har med logik att göra. Det räcker inte att jag säger att hunden är snäll - Sessan är ju dessutom så stor. Jag har stor förståelse för fobier - själv har jag tandläkarfobi.