I helgen var det boksläpp på Näs. När solen kikade fram bakom molntussarna efter skurarna presenterade systrarna Gunvor Ruhnström, Barbro Alvtegen och Eivor Benson "Mitt barndomshem Näs - Astrid Lindgren berättar" för en skara inbjudna.
Systrarna, döttrar till Gunnar Ericsson och alltså brorsbarn till Astrid Lindgren, har haft underlaget till boken i åratal - till egen glädje och som matnyttig information för de hittills förhållandevis få visningar de haft av Astrid Lindgrens röda barndomshem. En tid efter att systrarna fått huset, 1987, kom Astrid med en bunt maskinskrivna papper.
Så här började hon:
"Nu ska jag äntligen börja med något som jag tänkt på länge. Nämligen att skriva upp möbler och husgeråd och annat i det Röda huset som var mitt barndomshem. Till ledning för Gunvor, Barbro och Eivor som kanske inte vet tillräckligt om det och som efter min död inte har någon att fråga."
Ovanligt förutseende och klokt, måste man tycka.
- Väldigt typiskt Astrid, säger Gunvor, som tror att faster kanske ändå någonstans förstod att intresset för hennes barndomshem en gång skulle komma att bli stort.
- När hon varit på Selma Lagerlöfs Mårbacka och sett alla hennes festklänningar - då tog hon hem sina egna festkläder hit till Näs.
Men Gallie Eng, som svarar för bokens formgivning, tror också att Astrid sett ett annat värde i sitt barndomshem.
- Det visar ju också hur ett småländskt lantbrukarhem såg ut på den tiden, det är kulturhistoria.
Efter närmare 20 år har beskrivningen av hemmet och andra barndomsminnen nu alltså blivit bok.
- Alla människor skrev ju om Astrid, utom vi, som var mitt i smeten. Vi har skrivit en del texter själva - och så hade vi ju det som Astrid själv skrivit och som ingen annan än vi hade läst, säger Barbro Alvtegen.
Boken är rikt illustrerad med foton och Leif Ruhnströms fina akvareller från Näs. Leif Ruhnström, gift med Gunvor, har också skrivit förordet.