Den magnifika Kvilleken, också kallad Rumskullaeken, har vaktat sin äng vid Norra Kvills nationalpark i över ett millennium. Åldern har tagit ut sin rätt och de senaste åren har trädets hälsa börjat svikta. Större delen av trädet dog mellan 2014 och 2017 och sedan dess har den del som fortfarande lever koncentrerats till en huvudgren med sidogrenar nertill.
– Trädet mår ungefär som det gjorde föra året. Generellt är det naturligtvis en enorm förändring som skett under de sista tio åren men det verkar ha stabiliserats, säger Länsstyrelsens reservatsförvaltare Jerry Svensson.
Eken för en tynande tillvaro i gränslandet mellan liv och död men länsstyrelsen konstaterade nyligen att den än en gång gäckat hädangången.
– Trädet har visat sig ha en enorm styrka. Det fotsätter kämpa trots att det har oddsen emot sig, säger Jerry Svensson.
I nationalparken träffar Vimmerby Tidning 73-åriga Bejron Johansson, som besöker trädet tillsammans med sin bror. Han berättar att han var där första gången på en skolutflykt för 65 år sedan.
– Om jag minns rätt så var trädet betydligt mer grönskande då. Man har ju fått såga av vissa grenar nu och den där vajern runt, den fanns inte förr. Då kunde man gå hela vägen fram och krama trädet, säger han.
Bröderna beundrar eken en lång stund och Bejron liknar dess skepnad med ett sagoväsen.
– Den är nästan som ett troll med stora fötter. Det är Sveriges häftigaste ek, helt otroligt, säger Bejron Johansson.
Med en omkrets på omkring 14 meter är Kvilleken sannolikt landets grövsta träd. Många känner starkt för eken och med mer än 1000 år att blicka tillbaka på är berättelserna kring den många. Länsstyrelsen har under åren gjort flera livsuppehållande åtgärder men meddelade 2019 att man har slut på ess i rockärmen.
– Att spekulera i om och när det tar slut är inte speciellt intressant eftersom det är så svårt att veta. Vi följer utvecklingen varje år för att se vad vi kan göra, säger Jerry Svensson.
I ett försök att bevara eken har länsstyrelsen i samarbete med Skogforsk räddat ekens genetik genom att "klona" den med ympningsteknik. Kopiorna lever på ett lånat rotsystem på Skogsforsks anläggning i Skåne.
– Det pågår ett projekt att göra dem rotäkta. Blir det så är tanken att plantera ut kopior i reservatet men det här är jättesvåra saker. Det kan dröja mellan två och fyra år innan vi säkert vet, säger Jerry Svensson.