LÄS ÄVEN: Joakim är en riktig kämpe – efter år av cancerbehandling börjar en ny fas i livet

När Joakim Eklund var tre år fick han ALL, Akut lymfatisk leukemi. Allt ställdes på ända.
 – Under åren med sjukhusbesök och behandlingar är det så mycket man får lägga åt sidan. Förut levde vi i och med cancern. Nu känner vi hur det blir allt mindre inriktat på det som har med sjukdom att göra. Ett mera vanligt liv, säger pappa Jonas Eklund.

Lillasyster Sanna har betytt mycket.
– Vi var lite oroliga över hur Joakim skulle tackla att få ett syskon, när han varit van vid att vara ensambarn och dessutom haft stort fokus på sig i och med sin sjukdom. Men det har fungerat jättebra. Sanna får oss att bara göra saker, säger Jenny.

Projekt 322 har också aktiverat familjen.
– Första gången vi blev kontaktade av Tomas på Projekt 322 hade vi aldrig hört talas om det. När han berättade att de ville sponsra hela familjen med en resa till Liseberg lät det nästan för bra för att vara sant, säger Jonas.

Den ideella föreningen stöttar barn som drabbats av cancer och deras familjer. Det kan handla om allt från ett presentkort som kan användas till gofika eller fredagsmys, till tårtkalas på sjukhusavdelningar eller sponsrade hotellövernattningar och utflykter till familjevänliga besöksmål.

Biobiljetter i födelsedagspresent eller chips på sjukhusavdelningen när man måste vara där fast det är nyår.
– Det de gör är helt underbart. Ekonomin påverkas när man har ett svårt sjukt barn och guldkant i vardagen är inte alltid det som kommer i första hand. Här finns också en förståelse för att det krävs lite mer för våra familjer, våra barn behöver ofta en övernattning för att de ska orka om man åker någonstans – och det är väldigt lätt hänt att man tycker att det är ett stort hinder att ta sig för saker. Dessutom får vi chansen att göra något kul med andra familjer i liknande situationer.

I somras blev det en resa till High Chaparral. Kul, tyckte Joakim, som annars mest fått Pokémon på hjärnan, älskar att cykla, gå i skolan och vara med sina kompisar.
– Han är pigg, glad och aktiv. Aptiten och smaksinnet har kommit tillbaka efter att han slutade med medicineringen. Konditionen tar lite längre tid och vi märker att han fortfarande blir snabbare trött och behöver mer vila än andra. Det kan han bli lite frustrerad över.

Ibland säger Joakim att han skulle vilja baka kladdkakor och sälja dem – när han var sjuk modifierade han ett vanligt recept, minskade sockermängden och la till lite mint. Joakims kladdkaka har blivit en klassiker bland såväl sjukvårdspersonal som kompisar.

Vad han skulle göra för pengarna?
– Jag skulle hjälpa läkarna att ta fram cancermediciner som smakar godare.

Så tänker ett barn som vet hur det är när den livsnödvändiga medicineringen förvränger smaken och allt smakar blä. När till och med falukorv bränner som eld i munnen.
– Joakim har haft ett helsike med värk och blåsor, men vi vet precis hur tacksamma vi ska vara för att det gått som det gjort, att han hittills inte fått några komplikationer. Allt hade kunnat vara så mycket värre.

När Joakim blev sjuk var han för liten för att förstå, inte tillräckligt stor att grubbla. Nu vet han mera om cancer, och påminns när kompisarna frågar och vuxna pratar. Läkarbesöken glesas ut, men friskförklarad blir han inte förrän fem år efter behandlingens slut.
– Jag ska ta ut portacaten nästa måndag, säger han och ser glad ut.

Den förhatliga venporten, som opererats in under huden för att underlätta injektioner, provtagning och medicinering, har gjort sitt. Mamma Jenny blir också glad.
– Det var första gången han sagt det till någon och sett ut som att det är något som ska bli skönt, något bra. Det känns lite som en milstolpe.

Jenny och Jonas vet att deras sjuåring funderar på vad som händer om sjukdomen kommer tillbaka.
– Det gör vi också, dagligen. Även om vi kommit så här långt är det inte över. Den ständiga oron finns där, vare sig Joakim blir sjuk i en förkylning eller om det är en helt vanlig dag med skola och träning. Det finns alltid något som påminner oss.