Daniel Gottling Nestor, 28, valde att hoppa av den i mångas ögon utstakade kommunpolitiska karriären i Vimmerby i augusti. Han valde att prioritera jobb och familj istället.
I en intervju i Vimmerby Tidning för två veckor sedan ville han varken säga bu eller bä på frågan om han kunde tänka sig en comeback, om frågan om att bli nytt toppnamn i Socialdemokraterna efter Cissi Hammars avhopp skulle komma.
”Jag behöver ta en rejäl funderare tillsammans med familjen innan jag lämnar nåt sånt besked. Jag har tidigare sagt att jag stängt dörren för politiken, den ska i så fall behöva öppnas igen i det här läget”, sa han då.
Hur är det med dörren – är den öppen eller stängd?
– Jag kan väl säga att den är fortsatt stängd, som det ser ut just nu.
Du har fått frågan?
– De har kollat intresset bland medlemmarna och har skickat ut en nomineringsanmodan till alla medlemmar att nominera nytt förstanamn. Till de medlemmar som har frågat mig har jag sagt att mitt beslut ligger kvar tills vidare. Men jag är fortfarande aktiv i partiet, sitter i verkställande utskottet för partiet lokalt och det är det uppdraget jag har kvar.
Hur långt är ”tills vidare”?
– Det innebär ju att man kan ändra sig någon gång, senare. Jag har inte stängt dörren för alltid. Nu känner jag att jag vill fokusera på mitt jobb och fokusera på familjen. Hur lång tid det är, om det är fyra år, eller tio år kan jag inte säga nu. Det är fördelen med politiken, man kan hålla på med det länge i livet.
Det handlar inte om att han tröttnat, poängterar han:
– Nu vill jag vara ute i arbetslivet och samla på mig kunskap och erfarenheter jag kan ha nytta av i framtiden om jag skulle kliva på ett sånt uppdrag. Och jag tycker ju det är roligt med politiken, så det handlar inte om det. Det är mer att det är andra saker som konkurrerar om ens tid. Jag känner att familjen måste få ta fokus och plats fullt ut. Min dotter är åtta månader och är det något jag lyssnar på så är det alla som säger att småbarnsåren får man aldrig tillbaka.
Och det här skulle kräva för mycket?
– Ja, en sådan position måste man gå in helhjärtat i, med stöttning från familj och vänner. Man måste själv känna sig dedikerad uppgiften för att göra något bra, man kan inte sitta på ett sånt uppdrag bara för att det är roligt. Man måste brinna för det för att kunna göra något bra av det.
Och den glöden finns inte nu?
– Den finns väl, men den glöden får inte tillräckligt med tid. Det skulle konkurrera med annat och då blir det att man antingen får tulla på familjen eller på uppdraget. Det läget vill jag inte hamna i.
Inte ens om det inte finns någon annan lösning?
– Jag tror de kommer hitta en annan lösning med namn som är minst lika bra, det är jag övertygad om. Vi har många bra namn i partiet. Vi har också många som visat intresse för politik, men kanske inte varit så aktiva, men som jag tror det finns möjlighet att slussa in framöver. Flera partier är väl i något slags generationsskifte.
Men det låter ju som en knepig ekvation, med generationsskifte – och en ny generation som hamnar just i den situationen, där politiken måste konkurrera med familjeliv och jobb?
– Jo, om tittar rent generellt i landet är det många toppolitiker i olika kommuner som just har kritiserat hur uppdragen för politiker ser ut. De är inte anpassade för att du ska ha en familj egentligen. Det är väl en sån funderare man behöver ta, hur ska vi organisera politiken framåt. Tar du ett aktivt uppdrag idag i en kommun i Sverige så förväntas det att du ska lägga väldigt mycket kvällstid också. I grunden är det bra att demokrati tar tid, men det är inte anpassat för de som skulle vilja vara aktiva som har småbarn, eller familj.
Borde vara problematiskt med återväxten i politiken?
– Lite så. I arbetslivet prioriterar många i min generation andra saker före lön, och det tänket spiller ju över på politiken också. Man ska tycka att det är roligt. Man ser och säger ifrån kring hot och hat på ett annat sätt. Förr sa man kanske mera ”det ingår i uppdraget, det får man räkna med”, men många i den yngre generationen accepterar inte det och då väljer man att kliva åt sidan istället. På sikt är det ett problem för hela samhället, vi måste ha politiker som är villiga att ta uppdragen. Vi kan hamna i ett sånt läge där vi inte kan fylla alla stolar, och det kan resultera i att man beslutar att minska antalet poster. Och då blir det ju en färre klick människor som är med och bestämmer.
Hur får man fler att engagera sig politiskt, då?
– Jag tror att många är lite rädda, för man tror man måste ta ett stort uppdrag direkt. Men så är det ju inte. Det viktiga är att man får in människor som tycker och tänker och har kloka synpunkter, som kan bredda debatten och ta diskussionen.
Tyckande och tänkande saknas ju inte i Vimmerby. Kan man inte fånga upp det – eller stannar det vid kommentarer i kommentarsfälten?
– Jag tror tyvärr det stannar där. Engagemanget är jättebra för det visar att folk bryr sig. Men jag tror att det är farligt i längden. Det kan vara den sortens kommentarer som avskräcker andra, som skulle vilja engagera sig. Jag tror man behöver ta sig en funderare kring att det man själv är med och kommenterar och säger och tycker kanske gör att andra inte ens vågar hoppa på ett uppdrag. Det blir lite Moment 22 av det.
Du har i alla fall bestämt dig?
– Jag vacklade fram och tillbaka förra gången innan jag landade i ett beslut. Nu känns det nästan ännu svårare att omvärdera det beslutet, när det redan är taget. Så jag har sagt att jag just nu inte står till förfogande. Och sen så får vi se framöver.