På Sydkrafts uppdrag var ett 30-tal personer sysselsatta med att rensa upp förödelsen. Per Åke Svensson var spindel i nätet för LRF:s stödgrupp.
I Vimmerby Tidnings bevakning om stormen Gudrun för 20 år sedan finns en artikel om Per Åke Svensson, Rumskulla, och hans arbete för att leda LRF:s stödgrupp, där medlemmar efter stormen gjorde ett viktigt – och farligt – arbete för att röja vägar och stormfällor för Sydkrafts räkning. Montörerna måste ta sig fram till ledningsgatorna.
– Lägligt nog hade vi fått utbildning, och det var ett krav. De frivilliga som hörde av sig fick hjälpa till som vägvisare för montörerna, till exempel.
Men Per Åke Svensson satt på flera stolar. För hans del började insatserna under stormen redan på förnatten mellan den 8 och 9 januari.
– Jag jobbade för Räddningstjänsten i Rumskulla och vi var ute och försökte röja vägarna, för att upprätthålla säkerheten. Det formligen vräkte ner skog, till sist var det ju en brandbil som fastnade ute på Tunavägen, strax utanför Vimmerby och då blev vi hemkommenderade, men det gick inte, vi var mitt i smeten där ett tag.
Några timmar senare skulle stora delar av södra Sverige vakna till ett förändrat landskap. Skog som hade lagt sig över vägar, elledningar, telefonledningar och byggnader. För de som var ute den där natten var det kaos.
– Jag och min kollega försökte hålla modet uppe. Vi fick order från räddningschefen att återgå, det var för farligt att vara kvar ute. Men vi fick hugga oss igenom – och vi fick med oss en distriktssköterska, som fått ett larm på äldreboendet Pärlan, på natten.
Hur då?
– Vi högg fram henne och väntade utanför medan hon gjorde vad hon skulle. Sedan fick vi hugga henne tillbaka. Det var ju inte riktigt enligt order, men det gjorde vi för annars hade hon fått sitta där hela natten hon också. Blir det larm mitt i natten för en distriktssköterska är det ju ändå lite allvar.
Efter den dramatiska natten tog nästa jobb vid direkt på morgonen – för LRF. Med röjning av ett ganska stort område, stora delar av Vimmerby kommun. Och långa pass.
– Det blev inte mycket sömn de där första dygnen, och så hade vi ju mjölkkor hemma också. Men vi klarade oss ganska bra, vi hade ju elverk. Jag jobbade också med att fördela ut elverk som kommunen fick av Eon, jag visste vilka punkter som inte hade ström och inte skulle komma att få på flera veckor.
Förstod du vidden av förstörelsen, när du var mitt uppe i det här?
– Efter första veckan fick jag möjlighet att flyga över hela området med en kompis. Då förstod jag.
Av de stormdrabbade skogsägarna hade bara omkring 40 procent försäkrat sin skog mot storm, enligt Skogsstyrelsen.
– Många hade det tufft, definitivt. Då krävde vi både från skogsägarrörelsen och LRF att staten skulle gå in och hjälpa till, och de kompenserades för förlorade virkesintäkter med 50 kronor extra per kubik, det var det som räddade många.
Per Åke Svensson tycker att beredskapen blev bättre efter Gudrun.
– Man var ju på tå så fort det började blåsa, då fick vi nästan sitta standby för att åka ut och hjälpa till. Efter Gudrun förstod man att det gäller att dra på med resurser redan från början och när Per kom några år senare fungerade allt mycket bättre. Jag hörde så sent som idag att Eon sa 97 procent stormsäkrat. Strömavbrott kan det bli, men inte så stora storavbrott längre eftersom så många ledningar grävts ner. Ibland är det som vi behöver lite tuffare smällar för att inse.