Per Grundén blev "Kungen av Wien"

Titelspåret på skivan "Per Grundén - For you alone" i serien Great Swedish Singers fyller vardagsrummet hemma hos Nils och Ingegerd Grundén.
Det är vackert.
- Inte så illa. Det finns de som säger att han i vissa stycken kunde mäta sig med Jussi, säger Nils.
Rösten fick publiken att smälta redan på 1940-talet, blev senare den högst betalda vid Europas främsta operettscen Volksoper i Wien, utsågs av presidenten i Österrike till "Kammersänger" - motsvarigheten till våra hovsångare - och drog storpublik teatern, till operan, till folkparkerna...

Skulle bli kemist
Var börjar denna enastående karriär?
Ja, inte var det utstakat från början. Inte var det sångare han skulle bli, Per Grundén, född i maj 1922 i Eskilstuna.
- Han skulle bli kemist och skulle plugga på Teknis. Han gjorde i ordning ett labb hemma, i en garderob. Där tillverkade han bland annat egen skokräm som han sålde. Det där labbet var heligt och ingen av oss fick röra det. Sträng var han. Men omtänksam...
Sträng, och en retsticka, säger Nils. Med nio års åldersskillnad delade de inte riktigt barnaåren. Nils minns en äldre brorsa som gick sin egen väg, som kom hem, efter heldagsskrivningar i gymnasiet, med en trave böcker från biblioteket under armen, la sig på pinnsoffan och läste med sändningarna från kristallmottagaren i öronlurar. Han känner också fortfarande doften av tjära från Pers målvaktsklubba i barnkammargarderoben och kommer ihåg hans engagemang i idrottsföreningen Eskilstuna Guif.

Roligt
Men åren jämnas ut, med tiden. Nils Grundén minns också en äldre bror med spännande umgängeskrets, där det med tiden kom att ingå stjärnor från både musiken, teatern, filmen och idrotten - sporttokig var han hela livet. Det blev roliga kräftskivor med bästisen Sigge Fürst och hans familj, sena kvällar när Nils varit barnvakt hemma hos Per, somnat på soffan och vaknade när Carl-Gustaf Lindstedt och Arne Källerud följt med till villan i Danderyd och det munhöggs på det mest underhållande vis.
- Det var förstås kul för en grabb och jag minns en gång när jag var riktigt i farten och Sigge Fürst sa "men det är ju han som är rolig!"
Men tillbaka till Eskilstuna. Om nu Per Grundén hade drömt om en karriär som sångare redan som barn hade det i och för sig inte varit så konstigt. Föräldrarna Gustaf och Greta Grundén var båda musikaliska begåvningar och träffades hos samma sånglärare i Norrköping.
- Mamma var tonårstjärna och någon sa att det mest tragiska för svenskt musikliv var när hon gav upp karriären och blev hemmafru. Men att ha en mamma som var en jäkel på att sjunga var inte så märkvärdigt - det trodde jag att alla hade.

Sånglektioner
Alla barnen ärvde musikaliteten. Från det musicerande hemmet var steget inte långt till framträdanden på idrottsföreningens fester, jazzkonserter, revyer och studentsoaréer. Som gymnasist gjorde Per succé när han skulle sjunga med musikdirektörens dotter - och fick sjunga också hennes höga partier i falsett.
Men det var först efter att han som tänkbart officersämne fått rådet av en insiktsfull regementsläkare att förvalta och vårda rösten istället för att skrika sönder den, som han började ta sånglektioner och en dag, till andras och egen häpnad, sa att han ville bli sångare.

Plötslig debut
Han kom in i solosångklassen på Musikakademin 1944 och blev året därpå elev hos Isa Quensel och operettnestorn Lars Egge vid Stora Teatern i Göteborg. Det blev en plötslig och oväntad scendebut redan första året, när en av sångarna i Wienerblod hastigt insjuknat.
- Per började läsa in rollen klockan tio på förmiddagen och föreställningen var halv åtta samma kväll. Det blev ett genombrott som gav eko i hela Göteborg. Från det tillhörde han ensemblen och jag minns, säger Nils, när han ringde hem till mamma och berättade hur det bra det gått. "Fråga om jag får ta labbet", tjatade jag bredvid telefonen.
"Han får ta hela skiten", blev svaret.