Ett gammalt fotografi kan ha sina förtjänster av egen kraft. Men visst blir det roligare om vi vet ungefär var och när bilden är tagen, vad personerna på bilden heter och vad det är för numera rivet hus med snickarglädje i bakgrunden.
Varannan tisdag träffas PRO:s bildcirkel i föreningens lokaler på Furugatan för att ta sig an bilder som hämtats ur Vimmerby kommuns digra bildarkiv. Och så diskuteras det.
– Det är väldigt roligt. Vi har ju åldern inne så vi känner igen en och annan från förr. Nu är det snart 20 år sedan det här drog igång med Birgit Andersson i spetsen, säger Ann-Marie Cederteg, som är flitig på att hämta nya pärmar från arkivet till träffarna.
Mycket är gjort, men åtskilligt återstår.
Arkivet får då och då gamla bilder från privatpersoner.
Just nu är det blandade bilder från Södra Vi, som Gösta Carlsson, journalist på Vimmerby Tidning, tagit under sina år på lokaltidningen som skannas.
– Det kan gå flera år från det att bilderna lämnats till dess att de scannas, men även det som inte scannas sparas och om tio år kanske nya ögon ser på bilderna på ett annat vis, säger Gunilla Gustafsson, som gästade cirkeln för att både prata bildarkiv – och dialekt.
Efter förra årets succéutställning på museet där den lokala dialekten lyftes fram lite extra fortsätter Gunilla Gustafsson att ösa ur skattkistan med ändelser på e och tjocka l.
– Man ska absolut kämpa för sin dialekt. Och det jag tycker särskilt om med dialekter är att det inte finns något rätt eller fel. Det kan skilja sig från by till by och ingen kan skriva den andra på näsan att det ska vara si eller så.
Och visst var pensionärerna alldeles rätt forum för en stunds diskussion om varför de inte ”rister matter” överallt och huruvida det är någon skillnad i grovlek på ”smöle och bös”, vilken laddning det ligger i begreppet ”komme å änn” och att det inte är det minsta konstigt att ”vattne sine trä” som står på fönsterbrädan.
Å andra sidan är det inte alltid så ”näpet å begripe va du mener” när språket utvecklas.
– Dialekterna var ju av förklarliga skäl så mycket tydligare för 100 år sedan och när jag tar emot skolklasser är det väldigt mycket av våra gamla uttryck de aldrig hört. Men två ord känner de flesta till och det är ”ruge”, även om en del vanartiga säger sårskorpa och ”jippe”.
– Det har vi tydligen behållit, säger Gustafsson.
Efter en stund tillsammans var de flesta förstås ”oppåt i traller’a” när de gick hem till sitt.