Fyra rebeller som än idag minns känslan från när de stred för att behålla sjukhuset.
– Det var ett jädra pådrag och hela stan slöt upp. Så mycket folk. Vi stod på scenen på torget vid rådhuset och såg folkhavet ända ner till stadshotellet. Det var helt enormt, säger Inger Sand som minns demonstrationen i oktober 1992 – kanske den största någonsin i Vimmerby kommun med runt 2 000 upproriska deltagare.
Det hade ryktats om det en tid. Sedan kom förslaget hösten 1992. Vårdavdelning 1 med plats för nära 30 patienter skulle läggas ner vid årsskiftet. Med den skulle också flera mottagningar gå samma väg. Patienterna skulle till Västervik och kvar i Vimmerby skulle det bara bli en vanlig vårdcentral som på andra håll i både länet och landet.
Personalen ställde sig direkt i "frontlinjen" som det står i en rubrik i Vimmerby Tidning den 9 oktober 1992. Fyra av de "rebellerna" var Gertrud Odin Svensson, Annalena Danielsson, Sissi Lindström Andersson och Inger Sand.
– Vi blev förbannande. Det var uppror och vi direktrapporterade till tidningen, så att allt kom ut till allmänheten. Vi trodde många skulle dö på vägen till Västervik. Så blev det ju inte, men vi visste inte då hur ambulanssjukvården skulle byggas ut, säger de när de återminns händelseförloppet för 30 år sen.
Nyhetsförmedlingen satte också fart på lokalbefolkningens engagemang. Inte bara Vimmerbyborna utan även Hultsfredsborna var med på tåget. 12 800 personer skrev på protestlistor mot nedläggningen och insändarsidorna svämmade över.
"Varför ska kära sjuka anhöriga läggas in i Västervik eller Oskarshamn åtta mil bort, när det bara är två mil till avdelning 1 i Vimmerby?", undrade en anhörig från Hultsfred i Vimmerby Tidning den 15 oktober.
"Hur ska jag nu kunna hälsa på min Agda?", undrade körkortslösa Martin, 80, samma dag.
"Det är inte klokt. Jag har legat inne här fyra gånger, bara under sommaren", sa Vimmerbybon Fritz Oderth som var inlagd på avdelning 1 i oktober 1992.
På kvällen den 15 oktober 1992 samlades runt 2 000 människor för att få utlopp för sina känslor över det politiska sveket. Under regntunga skyar tågade de från sjukhuset till torget och lät ropen skalla: "Sjukvård åt alla – låt inte sjukhuset falla" och "Var finns logiken om vi tvingas till Västervikskliniken?".
Men de politiker som skulle ställas till svars inför beslutet, att veckan efter lägga ner sjukhusets mest väsentliga avdelningar och mottagningar, fanns inte på plats i Vimmerby.
"De som egentligen ska svara på era frågor är inte här. Vi som står här har ju samma uppfattning som ni", sa Vimmerbybon Helge Svensson, landstingspolitiker för centern.
"Vi som var här kunde inte se att det kunde bli bra men vi fick nog inte heller rätt information", minns Sand.
"1994 blev det bättre också när specialistmottagningarna öppnade upp", fyller Odin Svensson i.
Inga protester hjälpte. Beslutet om nedläggning drevs igenom.
– Vi ringde alla politiker för att få dem att ändra sig, men de hade bestämt sig, säger Gertrud Odin Svensson.
– Det var bra att vi tog fajten och all uppslutning och stöd blev något positivt i sorgen, fyller Sissi Lindström Andersson i.
Har Vimmerby förlorat något på att sjukhuset försvann?
– För de gamla blev det en stor förlust att tvingas läggas in i Västervik. Nu för tiden vårdas de hemma av kommunens hemsjukvård i stället, säger Lindström Andersson.
– I början ökade ambulanstransporterna rejält. När specialistmottagningarna öppnades i Vimmerby 1994 blev det bättre igen. Då slapp 30 patienter om dan att åka till Västervik. Istället kunde de besöka en läkare som reste till Vimmerby en eller ett par dagar i veckan, säger Odin Svensson.
Nedläggningen ledde också till en hel del omplaceringar. Flera fick jobb i Västervik och andra på andra avdelningar i Vimmerby. Några tvingades också lämna sitt jobb på sjukhuset.
Mindre än tio år senare, 2001, stod en ny strid. Då om nattakuten. Men det är en annan historia.
"Jag hade bara jobbat i 21 år så jag fick gå, det var andra som varit längre, men alla fick avgångsverderlag och det blev starten på mitt eget företag sedan", säger Inger Sand som minns den starka sammanhållningen bland personalen.