Fyra rebeller som Àn idag minns kÀnslan frÄn nÀr de stred för att behÄlla sjukhuset.
â Det var ett jĂ€dra pĂ„drag och hela stan slöt upp. SĂ„ mycket folk. Vi stod pĂ„ scenen pĂ„ torget vid rĂ„dhuset och sĂ„g folkhavet Ă€nda ner till stadshotellet. Det var helt enormt, sĂ€ger Inger Sand som minns demonstrationen i oktober 1992 â kanske den största nĂ„gonsin i Vimmerby kommun med runt 2 000 upproriska deltagare.
Det hade ryktats om det en tid. Sedan kom förslaget hösten 1992. VÄrdavdelning 1 med plats för nÀra 30 patienter skulle lÀggas ner vid Ärsskiftet. Med den skulle ocksÄ flera mottagningar gÄ samma vÀg. Patienterna skulle till VÀstervik och kvar i Vimmerby skulle det bara bli en vanlig vÄrdcentral som pÄ andra hÄll i bÄde lÀnet och landet.
Personalen stÀllde sig direkt i "frontlinjen" som det stÄr i en rubrik i Vimmerby Tidning den 9 oktober 1992. Fyra av de "rebellerna" var Gertrud Odin Svensson, Annalena Danielsson, Sissi Lindström Andersson och Inger Sand.
â Vi blev förbannande. Det var uppror och vi direktrapporterade till tidningen, sĂ„ att allt kom ut till allmĂ€nheten. Vi trodde mĂ„nga skulle dö pĂ„ vĂ€gen till VĂ€stervik. SĂ„ blev det ju inte, men vi visste inte dĂ„ hur ambulanssjukvĂ„rden skulle byggas ut, sĂ€ger de nĂ€r de Ă„terminns hĂ€ndelseförloppet för 30 Ă„r sen.
Nyhetsförmedlingen satte ocksÄ fart pÄ lokalbefolkningens engagemang. Inte bara Vimmerbyborna utan Àven Hultsfredsborna var med pÄ tÄget. 12 800 personer skrev pÄ protestlistor mot nedlÀggningen och insÀndarsidorna svÀmmade över.
"Varför ska kÀra sjuka anhöriga lÀggas in i VÀstervik eller Oskarshamn Ätta mil bort, nÀr det bara Àr tvÄ mil till avdelning 1 i Vimmerby?", undrade en anhörig frÄn Hultsfred i Vimmerby Tidning den 15 oktober.
"Hur ska jag nu kunna hÀlsa pÄ min Agda?", undrade körkortslösa Martin, 80, samma dag.
"Det Àr inte klokt. Jag har legat inne hÀr fyra gÄnger, bara under sommaren", sa Vimmerbybon Fritz Oderth som var inlagd pÄ avdelning 1 i oktober 1992.
PĂ„ kvĂ€llen den 15 oktober 1992 samlades runt 2 000 mĂ€nniskor för att fĂ„ utlopp för sina kĂ€nslor över det politiska sveket. Under regntunga skyar tĂ„gade de frĂ„n sjukhuset till torget och lĂ€t ropen skalla: "SjukvĂ„rd Ă„t alla â lĂ„t inte sjukhuset falla" och "Var finns logiken om vi tvingas till VĂ€stervikskliniken?".
Men de politiker som skulle stÀllas till svars inför beslutet, att veckan efter lÀgga ner sjukhusets mest vÀsentliga avdelningar och mottagningar, fanns inte pÄ plats i Vimmerby.
"De som egentligen ska svara pÄ era frÄgor Àr inte hÀr. Vi som stÄr hÀr har ju samma uppfattning som ni", sa Vimmerbybon Helge Svensson, landstingspolitiker för centern.
"Vi som var hÀr kunde inte se att det kunde bli bra men vi fick nog inte heller rÀtt information", minns Sand.
"1994 blev det bÀttre ocksÄ nÀr specialistmottagningarna öppnade upp", fyller Odin Svensson i.
Inga protester hjÀlpte. Beslutet om nedlÀggning drevs igenom.
â Vi ringde alla politiker för att fĂ„ dem att Ă€ndra sig, men de hade bestĂ€mt sig, sĂ€ger Gertrud Odin Svensson.
â Det var bra att vi tog fajten och all uppslutning och stöd blev nĂ„got positivt i sorgen, fyller Sissi Lindström Andersson i.
Har Vimmerby förlorat nÄgot pÄ att sjukhuset försvann?
â För de gamla blev det en stor förlust att tvingas lĂ€ggas in i VĂ€stervik. Nu för tiden vĂ„rdas de hemma av kommunens hemsjukvĂ„rd i stĂ€llet, sĂ€ger Lindström Andersson.
â I början ökade ambulanstransporterna rejĂ€lt. NĂ€r specialistmottagningarna öppnades i Vimmerby 1994 blev det bĂ€ttre igen. DĂ„ slapp 30 patienter om dan att Ă„ka till VĂ€stervik. IstĂ€llet kunde de besöka en lĂ€kare som reste till Vimmerby en eller ett par dagar i veckan, sĂ€ger Odin Svensson.
NedlÀggningen ledde ocksÄ till en hel del omplaceringar. Flera fick jobb i VÀstervik och andra pÄ andra avdelningar i Vimmerby. NÄgra tvingades ocksÄ lÀmna sitt jobb pÄ sjukhuset.
Mindre Àn tio Är senare, 2001, stod en ny strid. DÄ om nattakuten. Men det Àr en annan historia.
"Jag hade bara jobbat i 21 Är sÄ jag fick gÄ, det var andra som varit lÀngre, men alla fick avgÄngsverderlag och det blev starten pÄ mitt eget företag sedan", sÀger Inger Sand som minns den starka sammanhÄllningen bland personalen.
