Anna Nilsson sitter vid köksbordet hemma i Vimmerby med en skatt - sitt senaste, välfyllda fotoalbum. Här finns nytagna bilder på hennes biologiska familj och det är mycket värt för den som inte haft mer än några adoptionspapper och fotografierna från hösten 1983, då mamma Marita Nilsson kom och hämtade henne.
Den 3 januari reste Anna och hela familjen tillbaka Sri Lanka. Den 19 januari kom de hem, på flera vis så mycket rikare.

"Jag vill åka till Sri Lanka"
Anna Nilssons berättelse bär inte på jobbiga identitetskriser, hon säger att hon aldrig känt sig annorlunda, aldrig varit bitter över att hennes föräldrar valde att lämna bort henne.
- Jag har ju en bror som också är adopterad från Sri Lanka, och vi har kompisar som är därifrån. Nej, jag har alltid haft det så bra.
Men visst har hon drömt och fantiserat. När barndomens "Mina vänner"-böcker cirkulerade mellan kompisarna skrev hon alltid "jag vill åka till Sri Lanka" på den tomma raden bredvid "min högsta önskan".
Viljan att träffa den biologiska familjen har funnits och vuxit sedan tonåren, hennes längtan har fått näring av ovissheten; "idag, när jag fyller 20, tänker nog min mamma på mig".
Anna säger att hon tror att det måste komma inifrån. Det är ingen självklarhet att den som är adopterad måste få veta sitt ursprung, för att känna sig hel.
- Men jag har velat det, och jag har själv tagit hand om hela processen från början till slut. Det känns bra.

Såg "Spårlöst försvunnen"
Som så många andra har Anna Nilsson tittat på "Spårlöst försvunnen" i tv. En kväll blev programmet så mycket mera angeläget - i tv-rutan fick hon se inte bara sitt födelseland utan också samma barnhem hon själv kommit ifrån. Mamma Marita kände till och med igen den dåvarande kvinnliga föreståndaren.
Tv-teamet hade anlitat Mr. Nissanka, en man med de rätta kontakterna, som hjälpt flera svenska familjer att leta rätt på adopterades föräldrar och syskon. När Anna senare hittade Nissankas mailadress på en hemsida om Sri Lanka var det den sista puffen som behövdes för att hon skulle ta tag i sökandet efter sin familj. Han var villig att hjälpa Anna och hon skickade kopior på de adoptionspapper hon hade. Utgångsläget var bra, eftersom det fanns förhållandevis många uppgifter kring Anna.
- Min bror har nästan ingenting. Vi vet bara att hans mamma var ensamstående och bostadslös. Men vill han ha hjälp en dag är det ändå inte omöjligt.
Varje pusselbit har varit guld. Mailet från Mr. Nissanka, med beskedet "jag har hittat din familj" var i all sin konkreta påtaglighet en känslomässig sensation.

Så otroligt starkt
Anna och hennes familj hade redan tidigare bestämt att de skulle resa till Sri Lanka - den nya möjligheten för henne att få träffa sin mamma gjorde bara väntan så mycket mera otålig.
Anna förberedde sig ändå på att hon kunde bli besviken.
- Jag vågade inte riktigt hoppas. Kanske ville hon inte träffa mig och det skulle jag ju i så fall inte kunna göra så mycket åt.
Men 49-åriga Jayanthi i den lilla byn Buthasinhala ville träffa sin dotter, som hon hon inte sett på 20 år.
I januari 2004 var det dags för Anna att göra en omvänd repris på sin första flygresa.
- Det var så otroligt starkt, bara att landa. Det var fascinerande allting - skyltar som det stod "Sri Lanka" på, landskapet, folket, allt blev så stort när man hela sitt liv haft så få grejer. Jag har bläddrat i mina två böcker och adoptionspapper och kollat på samma fotografier i 20 år. Nu var plötsligt allt så nytt.
Mr. Nissanka tog emot i huvudstaden Colombo och blev också guide, tolk och nödvändig vägvisare den dag det var dags att ta minibussen och åka de ovanligt långa sex milen till Buthasinhala.
Hon fick veta att det fanns skäl att vara glad att hennes familj var vid liv - kraftiga översvämningar hade tidigare drabbat området.
Överallt längs vägen såg Anna gräs hänga kvar på telefonstolparna, som påminnelse.
- Jag kände att det kunde ha varit så annorlunda. Slumpen styr ju - jag hade funderat på det här i flera år och när jag väl dragit igång det här kunde jag lika väl ha fått beskedet "din familj dog i översvämningarna i höstas".

Första mötet
Mitt i den tropiska regnskogen låg två små hus. Anna var framme.
- När jag gick ut ur bussen stod mina systrar och väntade och jag visste inte vem som var vem, allt bara snurrade. De var väldigt blyga och lite fnittriga och när Nissanka räknade upp dem blev det en över - det visade sig vara min storebrors fru.
Så kom hennes mamma gående där i värmen och Anna minns det första mötet som man bara minns livets stora ögonblick; som in en bubbla.
- Jag vet inte om jag var glad eller ledsen, jag var nästan blank inombords.
Människor möts på olika vis i olika kulturer. Smällande kindpussar, artiga bugningar eller hjärtliga omfamningar.
På Sri Lanka är man försiktig med kramandet.
- Istället tog mamma min hand och sedan drog hon mig intill sig och liksom drog in min lukt.
Sannolikt var det första gången de träffades efter förlossningen.
Anna hade med sig bröd, Jayanthi bjöd på te och hade lagt fram bananer.
- Det kanske låter lite löjligt, men när hon tog en banan och gav till mig så blev det en så tydlig gest, något ville hon ge mig, om hon så bara hade en banan.
Foton utbyttes och tittades på under stor nyfikenhet. Anna hade med sig bilder från konfirmationen, studenten, huset hemma i Sverige, på snön.
- Jag fick se fotografier på mina syskon när de var små, mina föräldrars bröllopsfoto och från min pappas begravning.
Annas biologiska pappa är död sedan två år tillbaka. Han hade haft svårt att försörja sin stora familj.
- Han drack och hade inte något jobb. Jag förstår ju hur svårt de har haft det.

Hur hade det varit
Med både äldre och yngre syskon och alla kvar hemma undrade förstås Anna varför föräldrarna valt att adoptera bort just henne.
Hon fick svar.
- Jag var fjärde barnet på kort tid och min familj hade det som svårast när jag föddes. Pappa drack ganska mycket och de hade helt enkelt ingen mat att ge mig.
Insikten att det var här hon skulle ha bott om ödet velat annorlunda blev så tydlig i det enkla huset med jordgolv, med pappas inramade porträtt på en plaststol.
- Jag skulle också ha gått där och varit en av systrarna som måste bli bortgift, fast mamma inte har något att ge i hemgift. Det är så svårt att föreställa sig.
- Jag hade varit en till som skulle haft mat, en till som hade kostat. Mamma valde att adoptera bort mig för min skull.
Anna har funderat över vad som formar en människa. Hur annorlunda hade hon varit som person om hon vuxit upp hos sin biologiska familj?
- Jag tror att man påverkas mest av uppväxtmiljön, men kanske hänger också en del av det jag kan - eller inte kan - ihop med mitt genetiska arv.
Det är inte helt okomplicerat att veta vad som är "lagom" i mötet mellan det i sammanhanget stora skillnaderna i ekonomiska förutsättningar.
- Det kan verka självklart att det är vi som ska tycka synd om dem, för att de har det fattigt. Fast de verkar inte på något sätt olyckliga, eller undernärda. Kanske är det istället de som tycker synd om mig, eftersom jag vuxit upp i ett främmande land.

Tung försörjningsbörda
Anna har en 25-årig syster, som är gift och inte längre bor hemma. Hennes nygifte 23-årige bror Wasanta bär ett stort ansvar som familjeförsörjare för sig själv, sin fru, sin mamma och tre hemmavarande systrar.
- Han jobbar som mekaniker. Han har själv reparerat huset efter översvämningarna och bygger nu ett nytt hus, eftersom inte alla kommer att få plats när han ska bilda familj.
Brodern var inte hemma under besöket - men körde turligt nog ifatt deras minibuss på hemvägen.
- Han var en liten spinkig kille, ett enda stort smile - och det var så roligt att se hur lika vi är varandra.
Anna har alltså ytterligare en storasyster, 22-åriga Kanchana och de yngre systrarna Indika, 17 och Komodoni, 11.
Den yngsta systern går i skola tack vare ett stipendium.
- Men man vet ju inte hur länge de pengarna räcker och det är ju något man skulle vilja att vår hjälp gick till.

"Ändå en svensk unge"
Resan till Sri Lanka var en stark upplevelse också för Marita Nilsson. Att komma tillbaka till det land där hennes två barn är födda väckte naturligtvis minnen.
Tillsammans passade de också på att "smyga förbi" huset som på 1980-talet var barnhemmet där Anna bodde.

Hastigt möte
Marita minns Annas biologiska mamma från ett hastigt möte hos en tjänsteman.
- Jag kände faktiskt igen henne. Vi tilläts inte ta några bilder på föräldrarna den gången och jag kan ångra att jag inte var lite mera påstridig. Det hade känts bättre om jag hade kunnat visa Anna foton på hennes föräldrar. Inte vågade jag fråga något heller, jag var så rädd att något skulle haka upp sig. Det enda jag ville var att allt skulle gå smidigt så att jag kunde komma hem med mitt barn så fort som möjligt.
Marita och Anna säger att banden till Sri Lanka är speciella.
- Det är ett fantastiskt land, med ett otroligt vänligt folk. De har det knapert, men verkar ändå så tillfreds. Här i Sverige ska vi bara ha och ha.
Anna säger att de skilda förutsättningarna blir så tydliga efter en sån här resa.
- Här kan man gnälla över att det är jobbigt med skolan - för mina systrar har det varit en dröm att ens få gå i skola. Jag är tacksam över det liv jag fått, men samtidigt kan jag ju inte gå omkring och vara tacksam hela tiden. Jag är ju trots allt en svensk unge.