Louise Ceverin, som hette Danielsson som ogift, och barndomsvännen Anna Nilsson brukar skoja om att de kände varandra innan de kände sina mammor.
- Vi var tre månader när våra mammor reste tillsammans för att hämta oss, säger Louise Ceverin.
Louise och Anna är födda med en dags mellanrum i slutet av september 1983 i helt olika delar av det då krigshärjade Sri Lanka. Louise var, som många andra adopterade, ett fall av oönskad graviditet. Anna var fjärde barnet, barnbidrag fick man till barn nummer tre.
- Vi var sex syskon. Jag föddes på ett BB mitt i ingenstans. Många gånger har jag tänkt att det var en ren tillfällighet att just jag adopterades bort. Jag, en i mängden, säger Anna.
- Min mamma har berättat hur hon fick följa med en kvinna på barnhemmet och så kom de fram till mig. "Här ligger ditt barn". De var flera nyblivna föräldrar som var på barnhemmet samtidigt och som för första gången skulle få träffa sina barn. Det är fascinerande att reflektera över att mitt hem på jorden blev Södra Vi och det är klart att man blir varse om slumpen, säger Louise.
Varse om slumpen.
"Glädje av varann"
Inte är det konstigt att de hängde ihop. Föräldrarna umgicks. De hade varsin äldre bror från Sri Lanka. De lirade fotboll, även om de spelade i olika lag. Båda talar om en trygg och bra uppväxt där de aldrig känt den rotlöshet eller ensamhet som många adopterade vittnar om.
- Jag har känt mig speciell, fast på ett bra sätt. Jag har aldrig känt mig annat än svensk, säger Anna.
Louise tycker att det behövs en annan bild av adoptioner i media. Det som oftast lyfts fram är berättelser med en mer negativ klang.
- Jag har aldrig känt mig som annat än en naturlig del av min sociala miljö. Vi har mått hur bra som helst och jag inser naturligtvis också att vi haft en stor glädje av att vi har varandra och att vi vuxit upp i Södra Vi och Vimmerby, två små och skyddade orter, säger Louise.
Båda har gjort flera resor till Sri Lanka. Båda har träffat sina biologiska mammor. Anna har kontakt både med mamma och syskon och balanserar ibland på slak lina.
- I början var det svårt att dra gränsen. Vi har så otroligt olika livsvillkor, men i deras ögon är jag stormrik och kan bistå med hur mycket pengar som helst. Den möjligheten har jag inte, och det blir heller inte bra. Jag försöker hjälpa så mycket jag kan - till självhjälp. Men vi har regelbunden kontakt, via sms och så. Jag kommer också att träffa dem när vi åker dit.
Resan tillbaka till Sri Lanka
Två flickor, födda med en dags mellanrum i olika delar av Sri Lanka, hamnar på samma barnhem i Colombo. Tre månader gamla kommer de till Sverige. Louise växer upp i Södra Vi. Anna i Vimmerby. Idag bor båda i Stockholm.- Vi har följts åt. Vi har alltid varit en stor del av varandras liv, säger Louise Ceverin.Nu väntar deras stora dröm. Och de gör den tillsammans. Den 28 juli, efter 31 år, reser de tillbaka till Sri Lanka för att jobba på barnhem.- Det känns fantastiskt. Vi kommer att befinna oss i ett sammanhang som liknar vår första tid i livet. Det kommer att bli kul och emotionellt och det känns bra att ge något tillbaka.
Så jobbar vi med nyheter