Yvonne Edberg är väldigt nöjd med sin nuvarande lägenhet och hyresvärd med kan inte bo kvar då den inte går att tillgänglighetsanpassa.
–Det är trist att inte kunna ta sig ut själv. Speciellt nu när det varit så fint väder är det tufft att sitta inne. Från fönstret ser jag torget där folk fikar och äter glass medan jag själv inte kommer någonstans, berättar Yvonne Edberg hemma i lägenheten i centrala Vimmerby.
–Du är för pigg för att bara bli sittandes, tillägger dottern Birgitta Eriksson som vittnar om hur hennes mamma tidigare varit väldigt aktiv.
– Naturligtvis hjälper jag nu mamma att komma ut när jag kan. Men i jobbet åker jag runt i kommunen och jag bor själv 1,5 mil utanför stan så jag kan inte alltid finnas till hands. Det är inte heller kul för mamma att behöva fråga mig varje gång hon vill göra något.
Yvonnes längtan är att kunna klara sig själv igen. Men för att det ska kunna ske behöver hon en tillgänglighetsanpassad lägenhet där port och hiss kan öppnas genom att trycka på en knapp.
–Granen, Lönnen och Näktergalen har de möjligheterna. Bodde jag i en sådan lägenhet skulle jag kunna hyra elrullstol via kommunen. Jag skulle klara att handla själv och åka ner till vårdcentralen. Det skulle dessutom bli billigare för kommunen, nu måste jag åka sjuktransport.
Redan i oktober ringde hon kommunalägda bostadsbolaget Vimarhem med sin önskan. Men på frågan om möjlighet till förtur blev svaret nej.
– Det var bara att ställa sig i kö. I våras ringde jag igen och frågade om det skulle underlätta om jag kunde presentera ett läkarintyg. Men det spelade ingen roll.
Tröskeln är första hindret som Yvonne Edberg behöver hjälp att ta sig över.
Både hon och Birgitta ställer sig kritiska till att det inte finns någon behovsprövning där de som mest behöver en tillgänglighetsanpassad lägenhet får förtur.
–Jag tycker det är dåligt att man inte på något sätt prioriterar de som har svårt att ta sig ut. De med störst behov borde få gå före, oavsett om man har stått i kö eller inte. Fortgår detta måste mamma tillslut ha hemhjälp, vilket kostar kommunen. Det måste vara bättre att hon kan klara sig själv så länge som hon kan istället för att stå kommunen till last, säger Birgitta och tillägger att hon hört om andra som blivit beviljade förtur.
– Eftersom jag jobbar inom privat hemtjänst känner jag till folk som hört av sig till Vimarhem och sedan fått lägenhet utan att ha stått i kö. I alla fall fyra stycken under dessa månader. Det gör att man undrar över kriterierna, och om reglerna bara gäller vissa.
Både Yvonne Edberg och Birgitta Erikssons önskan är att det ska finnas möjlighet för dem med störst behov att få förtur till kommunens tillgänglighetsanpassade lägenheter. "Jag önskar att vi fick chansen att komma och titta på lägenheter som skulle passa", säger Birgitta Eriksson.
Yvonne berättar att hon hittills fått ett erbjudande men då samtliga fönster vette mot en tegelvägg tackade hon nej.
– De vänner jag har kvar i livet bor i Vimmerby, så jag vill inte flytta härifrån. Jag vet att det finns lägenheter i Storebro och Södra Vi men då måste jag eller dem ta oss till varandra och det är inte lätt. Jag har en väninna som stått i kö i tio år och som nu får många erbjudanden om lägenheter i Vimmerby. Eftersom hon inte är i behov av dem än ville hon ge sin kötid till mig. Vi fick svaret att det inte går att göra så.
För både mor och dotter är oron nu hur länge Yvonne ska behöva vänta på att få sin livskvalité tillbaka.
– Med facit i hand hade det varit en idé att ställa sig i kö redan för några år sedan, men vi visste inte bättre utan trodde att det skulle lösa sig eftersom det gjort det för andra. Jag önskar att det fanns en behovsprövning. Var och varje människa vill klara sig själv så långt det går och ha någonsorts privatliv, säger Birgitta.
"Jag är van att alltid ha klarat sig själv, nu kan jag inte ens ta mig ut ur lägenheten" säger Yvonne Edberg.