På en bänk tvärs över gatan sitter en liten kille med sin mamma.
– Det blev en liten krasch, säger mamman och kramar om grabben.
Han hade haft lite väl roligt inne på Astrid Lindgrens Värld och ramlat omkull och skrapat upp knäna.
– Visst säger Johanna Adolfsson, kränger av sig den innehållsrika ryggsäcken och letar fram lagom stora plåster.
På några sekunder har hon hunnit både att tvätta skrubbsåren och förhöra sig om vad som hänt. Samtidigt som hon lugnar och tröstar. Och hon vänder sig mest till pojken. Mamman får berätta vad som hänt. Men det är hur pojken känner sig som är det viktiga.
– Det är ju han som är min patient, säger Johanna Adolfsson, som alltid i första hand vänder sig till barnen vid händelser av det här slaget.
Men det är naturligtvis inte bara barn som råkar illa ut. Det finns plats även för vuxna patienter i Johannas mottagning.
– Vi har ju många små hus här, och alla vet kanske inte hur långa de är, säger Johanna Adolfsson, som fått ta hand om många som slagit i huvudet och tejpat ihop såren.
Hon berättar också att det händer att barnen försöker efterliknade sina idoler de mött i parken.
– Det kan vara någon som varit hos Madicken och stoppat in något i näsan, säger hon, men vad jag vet är det ingen som försökt hoppa från taket.
Johanna Adolfsson berättar också att Inte stöta marken-banan skapar en del arbete för henne. Men här är det sällan barnen som drabbas, det är i stället de vuxna som drabbas, när de överskattar sin förmåga.
Men för att börja från början, vi träffar Johanna Adolfsson i hennes lilla mottagning, inrymt i nedre botten på det gula tornet. Vi slår oss ner i var sin fåtölj i väntrummet och Johanna Adolfsson börjar berätta, medan Karlsson på taket kikar ner på oss från sin upphöjda position i bokhyllan, som erbjuder ett urval av Astrid Lindgrens barnböcker.
– Vi finns här både för gästerna och personalen. Vi är 400 anställda här i år, säger Johanna.
Och med tusentals gäster varje dag, händer det förstås ett och annat som sätter sjuksköterskan i arbete. Men hur kan en vanlig dag se ut för parkens sjuksköterska? Skrubbsår givetvis, ibland går fötterna snabbare än balansen hinner med. Getingstick, klämskador och stickor i fingret är också exempel på saker som kan hända.
– Ingen dag är den andra lik – vissa dagar är lugnare, andra mer intensiva.
Vilken typ av jobb det handlar om är rent av väderberoende. Är det regniga dagar blir det mer av folk som halkat och slagit sig. Är det varmt och soligt kan det handla om vätskebrist.
– Då kan jag rekommendera något sött, och något salt att äta och dricka, säger hon, och brukar ordinera chips och läsk.
Ett plåster och några vänliga ord kan rädda dagen, en så banal sak som ett skoskav kan förstöra en efterlängtad dag i parken.
– För mig är det en enkel sak att sätta på ett skoskavsplåster, men det kan betyda jättemycket för patienten, säger Johanna Adolfsson.
Annars finns förstås också Karlsson på Takets Kuckelimuckmedicin på mottagningen. Den sägs kunna hjälpa mot det mesta. Men några Pippi-plåster finns inte att få tag i längre. Och det saknar Johanna Adolfsson.
– De brukade kunna lätta upp stämningen, säger hon.
– Vi hade sådana tidigare.
Mycket av det som händer och sker kan hon hantera på plats i parken. Men det händer också att hon får skicka patienter vidare. Om än inte till doktorn i Mariannelund (Trots att scenen med Emil och soppskålen är hennes favorit) så i alla fall hälsocentralen i Vimmerby, eller direkt till sjukhuset i Västervik.
– Vi har bra samarbete med båda, säger hon, och liknar den här delen av verksamheten vid Sjukvårdsrådgivningen 1177.
– Uppgiften är att prioritera och sortera, att göra bedömningar av vad som kan göras här, och vilka som ska skickas vidare. Det är klart att det är en utmaning att jag är ensam i vissa lägen. Men det finns ju alltid möjlighet att fråga. Det har till och med hänt att jag frågat kollegorna på barnkliniken i Kalmar.
En annan utmaning, ganska vanligt förekommande, är språket. ALV har ju många besökare från olika länder. Inte minst från Tyskland.
– Tyska är inte min starka sida. Men för det mesta kan föräldrarna engelska. Så vi kan kommunicera. Problemet är bara att jag tappar den så viktiga direktkontakten med barnet. Men på det hela taget fungerar det.