"Ja, jag skriver läsligt. Jag är ju lågstadielärare!"
Sanja Söderholm är van vid höjda ögonbryn när hon säger att hon skriver brev. Riktiga, handskrivna, prydliga brev.
Att hon dessutom inte kan tänka sig att köpa ett vanligt kuvert, utan hellre gör dem själv, och lägger tid på att dekorera breven, kanske väcker ännu mer reaktioner.
– Folk undrar hur jag hinner. Då brukar jag svara att alla de där serierna de följer på olika betalkanaler, de ser inte jag. Men jag skriver ju inte hela tiden, det går lite i perioder. Vissa kvällar kan jag skriva flera brev, sedan kan det gå en månad utan att jag skriver något alls. Eller bara gör fyra-fem kuvert. Det är väldigt avkopplande.
Hon visar hur det kan se ut. ”Du skriver väldigt läsligt”, konstaterar jag när jag sneglar över axeln.
– Ja, jag är ju lågstadielärare! Men en av mina brevkompisar skriver ungefär som du, säger hon och sneglar tillbaka i mitt block.
– Hon har ganska risig handstil och det tar jättelång tid att läsa hennes brev. En del lägger mer tid på breven som jag, men det är inget som spelar någon roll, hur det ser ut. Jag pysslar för att jag tycker det är roligt.
Sanja Söderholm, 46, har ett 20-tal brevvänner runt om i världen. På köksbordet finns material för att ge de handskrivna breven och egengjorda kuverten det lilla extra i scrapbookstil. "När jag skriver brev blir det mer ur hjärtat."
Sanja skaffade sina första brevvänner när barn sökte ”brevisar” i KP, Kalle Anka eller Min häst.
– Kanske var jag nio. Vad det var då som jag gillade, när jag var liten, vet jag inte riktigt, men jag har nog alltid varit intresserad av andra människor på andra platser. Som liten hade jag bara brevvänner i Sverige. Sedan vidgades det där lite.
Och det får man väl hålla med om. Bortsett från två svenska brevvänner – en gammal elev och en brevvän i Åtvidaberg – är skaran väl spridd över klotet. Hon skickar brev till bland annat Spanien, Grekland, Holland, Kanada, Frankrike, Japan, Belgien, Kroatien...
– Jag har flera i Tyskland och USA, så när jag letar efter brevvänner letar jag inte just där, men jag vill ju samtidigt ha någon som skriver hyfsat på engelska. Men jag har faktiskt en tysk brevvän som vill skriva på svenska, hon är jätteduktig.
I övre raden de senaste breven från Carine i Belgien och Monika i Auckland. Sanja är klar med sina svarsbrev. "Jag tycker om att lägga lite tid på att göra breven lite fina."
Det har gått ett tag sedan man kunde läsa ”Tjej på elva jordevarv söker kul kompis att pennfajtas med” under rubriken ”Brevvän sökes”. Idag hittar man brevvännerna på nätet.
– Man kan hitta penpals på olika sajter, på Instagram och i grupper på Facebook. De flesta av mina, jag har runt 20, hittade jag under en period 2015-16 när jag var föräldraledig. Då hade jag haft några års paus i skrivandet. Som ung vuxen hade man annat som var viktigare.
Läraren och fyrabarnsmamman Sanja Söderholm i Vimmerby är van vid att folk hajar till när hon berättar att hon skriver brev. "Det är ju inte så vanligt längre, och det är synd."
Hur djup relationen blir varierar. Med vissa räcker det med någon sida, med andra utväxlas långa, matiga brev om allt.
– Mycket vardagsliv, familjerelationer, föräldraskap, tankar. Ibland kan man behöva ventilera något, det är ju inte superlätt att få fram allt på engelska, men det funkar. Vi jämför samhällssystem och skolsystem vilket var ganska intressant inte minst under pandemin. Mina brevvänner är ganska lika mig, fast de lever i andra kulturer, andra länder. Alla är kvinnor, alla är i min ålder, plus minus fem år, många jobbar som lärare och de flesta har barn.
"En del brev är korta, till andra skriver man mer. Att veta att man har en stund med ett härligt, långt brev är något extra."
I några fall rinner kontakten ut. Det händer att det räcker med något brev för att hon ska känna att det inte klickar. Så finns det de som blir nära för-livet-vänner.
– Jag har en brevvän på Nya Zeeland, som jag hoppas träffa när jag planerat att åka dit när jag fyller 50 och en i Storbritannien som jag är riktigt tajt med. Så har jag Alice i Italien. Vi började brevväxla när hon var 15-16, jag några år äldre. Hon läste svenska och spelade hockey och ville ha just svenska brevvänner. Efter några år skulle hon och hennes kille åka på hockeyläger i Sverige och då bodde de hos mig i tio dagar. Idag är hon en riktigt nära vän till familjen, hon har sett mina barn växa upp, förra året fick hon själv barn. Vi har träffats sex gånger. Men vi skriver inte brev längre, vi håller kontakt på Whatsapp.
Hur är det att träffa någon man brevväxlat med länge?
– Lite nervöst, faktiskt. Man vet inte riktigt hur det blir, tänk om man bara sitter och tittar på varandra? Men med Alice var det inga problem, hon är så öppen och med på allt. Jag har träffat min grekiska brevvän också, hon skrev att hon och familjen var på Sverigesemester och att de bokat hotell på Björkbacken, så de kom en kväll och åt middag. Jag tror att om man skaffar brevvänner så här och vill träffas kan man ju inte vara världens mest introverta person.
Breven får ta plats hemma hos Sanja. I en av garderoberna ligger de, ordentligt arkiverade i personliga lådor.