Sara Rundberg Greén är platschef på Lernia med ansvar för ett stort område - och hon siktar framåt. Hon låter sig inte bromsas av MS. "Man är inte sin diagnos."
Vi ses mellan slutet på en hektisk arbetsdag och barn som ska skjutsas till dansträning. Den här dagen jobbar Sara Rundberg Greén från kontoret på hemmaplan, i Vimmerby. Nästa dag Vetlanda. Mycket resor, många möten, ständig kontakt med nya människor – det är vardag för Lernias platschef med ansvar för norra Kalmar län, Östergötland och Höglandet.
– Det är långa dagar ibland, men har jag ett intensivt pass framför mig kan jag förebygga med medicin.
Tröttheten kan sätta snavben för henne.
– MS-trötthet, eller fatigue, är något annat än det man kan vifta bort med ”jag är trött för att jag har småbarn” eller ”det har varit lite mycket ett tag”. Man blir helt uttömd, som en trasa. Ibland behöver jag lägga mig och sova tio minuter för att orka fixa mat. Vissa kvällar måste jag bara lägga mig tidigt. Men skillnaden är att nu har jag en acceptans, och familjen också. Innan jag visste vad det var accepterade jag det inte alls, jag undrade ju vad det var med mig.
Sara Rundberg Greén fick MS för fyra år sedan. Symptomen började långt tidigare. "Det känns viktigt att visa att man kan må bra och att man inte är sin diagnos."
Det började 2009, när hon blev så yr att hon fick hålla sig i väggen. Sara var 23 år när de första symptomen gav sig tillkänna.
– På vårdcentralen sa de att det var kristaller. Jag tänkte att det kanske var en liten varning, ”hallå, väggen”. Jag jobbade mycket och hemma var vi mitt uppe i en renovering.
Yrseln har kommit och gått. I perioder har ena handen skakat okontrollerat. Nästa smäll kom när hon tappade känseln i ena benet och ända upp på bålen.
– Men de hittade inget fel, inte annat än att jag hade ”konstiga symtom”. Jag förstod någonstans att det inte stämde, det är inte normalt att kunna slänga in foten i väggen utan att det känns. Det tog ett halvår innan känseln var tillbaka.
Det blir många mil i bil. "Jag kan jobba varifrån jag vill, till och med när jag får min behandling var femte vecka. Jag blir serverad kaffe också, när jag får min väldigt dyra medicin."
I februari i 2020 låg hon i magnetröntgen i Västervik och kände sig ensam. Hon hade tappat känseln i ett ben igen. Benet brände, fast hon frös.
– Men jag var mest bekymrad över att jag måste stanna i Västervik och inte kunde fira alla hjärtans dag med barnen.
Efter några veckor fick hon diagnosen, den obotliga neurologiska sjukdomen MS. Skovvist fortlöpande MS.
– Det finns många olika varianter av sjukdomen. Men också en uppsjö av mediciner. Det där kan jag känna stor tacksamhet inför. De första bromsmedicinerna kom på 90-talet, innan dess fanns ingenting. Det forskas jättemycket på MS och man har en himla tur att bo i Sverige. ”Här åker skatteåterbäringen rakt in i blodet”, brukar jag skoja när jag får min väldigt dyra medicin var femte vecka. Jag kan rentav se fram emot det, jag får lite egentid och blir serverad kaffe. Vill jag kan jag jobba under tiden, jag tar med min dator.
"Jag är positiv av mig och tycker om att göra andra glada. Glädje smittar", säger Sara Rundberg Greén.
Den behandling hon haft i fyra år ska bytas ut till ny medicin vid årsskiftet.
– Det finns skäl till att jag måste byta, men jag hade hoppats att kunna ha den här medicinen lite längre, jag mår väldigt bra av den. Hur jag kommer att må av den nya medicinen vet jag inte och det är en liten sorg. Men jag tuggar i mig och gillar läget. Jag är positiv av mig och väljer att se här och nu och ljust på det jag kan. Vad skulle jag göra annars?
Hennes karriärresa har varit lång och brokig. Hon är uppvuxen i Vimmerby och efter gymnasiet flyttade hon till Simrishamn för att studera konst och design. Sedan blev det Göteborg, där planen var att komma in på Högskolan för konst och design.
När hon snubblade på målsnöret hamnade hon i receptionen på ABB Business Center, sedan började hon jobba i butik, där hon snabbt blev butikschef och gick en butiksledarutbildning under tiden.
– Att vara lagledare, bygga ett lag, är det jag tror jag är bra på. Jag mår gott när jag får alla att sitta på samma tåg på väg mot samma håll, att vi tillsammans gör bra saker.
Sara med döttrarna Ebba och Moa och maken Christian. "Barnen har mycket aktiviteter, och jag engagerar mig gärna i det också."
När hon blev gravid med första barnet flyttade hon och mannen hem till Vimmerby. Hon jobbade på reklamfirma i Västervik innan hon började sin resa i bemanningsbranschen, först Montico och sedan 2017 Lernia Bemanning & Rekrytering, där hon de senaste åren haft en utmanande topptjänst som platschef över fyra kontor och cirka 200 medarbetare och dessutom sitter i regionstyrelsen för södra Sverige.
– Och många projektgrupper. Jag brinner verkligen för det här jobbet. Så mycket av det jag vill göra knyts ihop. Att hjälpa människor hitta rätt jobb, och företag att hitta rätt kompetens, är otroligt kul. Att få göra det och utveckla sitt ledarskap och driva affären framåt – det kan inte bli bättre.
Du får inte höra att du jobbar för mycket, med tanke på din MS?
– Hela tiden. Och jag hatar det. På riktigt. Jag kan ju välja att sätta mig i soffan och glo på teve. Men det är inte jag. Jag skäms inte. Nästan så jag är stolt över det istället, att jag kan tackla min MS bra och att jag kan leva med det, kan rodda familj och karriär och siktar uppåt. Jag drar nytta av den energi jag får när jag gör bra saker istället.
Begagnatmarknaden "Allt för barn" i Vimmerby bara växer. Sara Rundberg Greén ingår i arrangörsgruppen. Här tillsammans med Linda Ogebrink.
Hon glider gärna in på passionen för jobbet. Om engagemanget i Teknikcollege, där syftet är att säkra den lokala industrins framtid. Om de många sidouppdrag hon ser till att skaffa sig på fritiden, vare sig det gäller den växande begagnatmarknaden Allt för barn, eller barnens fritidsaktiviteter. Hon pratar hellre om det, än om sjukdomen.
– Men i det här sammanhanget ser jag en vits att prata om det. Att ge en annan bild av MS än den jag tror många har. Inte så att jag vet att jag inte kommer att hamna i rullstol, men jag sitter där inte nu. Jag vill visa att man kan leva ett gott liv med MS, om man har tur. Särskilt viktigt är det kanske att få höra det när man är i gränslandet innan man riktigt vet, när man är under utredning. Då är det inte jättekul.
Men annars pratar du inte mycket om din sjukdom?
– Det beror på. Med familj och vänner kan det ju bli en del. Men det är inte det första jag tar upp när jag träffar nya människor, exempelvis i jobbet. Jag vill inte bli förknippad med de fördomar de kanske har. Jag ser sjukdomen som något som springer vid min sida och det är inte alltid jag presenterar min kompis. Och, något jag är rädd för är att bli ömkad. Jag vill inte att folk ska tycka synd om mig. Det finns så många som har det värre.
Sara Rundberg Greén på sitt rum på Vimmerbykontoret. "Det blir mycket resor, möten och långa dagar. Men det är också ett fritt jobb och jag äger min kalender."
Blicken är riktad framåt. Hon är uttagen till mentorsprogrammet Amazing Leaders i Stockholm och pluggar in högskolepoäng vid sidan av jobbet.
– Jag är långt ifrån färdig. Vill massor. Min mentor och jag har liknande erfarenhet, vi har jobbat oss uppåt utan universitetsstudier. Av honom får jag stöttning i min personliga utveckling och jag vill också vara förberedd på hur mitt yrkesliv kan se ut om jag kanske måste gå ner i arbetstid i framtiden.
Sjukdomen är oberäknelig. Det värsta hon kan förlora är balansen. Men livet i övrigt har hon lärt sig att balansera.
– Jag gör mycket, och ibland tar jag slut. Men jag vet att jag måste stänga dörren när jag inte orkar. Jag säger ofta nej till sena aktiviteter och har inte alltid energi att socialisera mig. Jag driver en fotofirma sedan många år och var precis i skedet att storsatsa när jag fick min diagnos. Där har jag fått sovra och tar bara ströjobb. Jag kan ju inte lova ett brudpar att jag ska fota dem, och så blir jag yr och måste avboka. Det blir jättestökigt. Men mitt jobb är fritt, jag äger min kalender och kan jobba varifrån jag vill.
Hur tänker du kring framtiden?
– Väldigt intressant fråga. Den som det visste. Jag kommer aldrig sluta jobba. Vill ha en tjänst där jag kan påverka, jag vill påverka saker till det bättre och innebär det något bättre för Vimmerby – härligt. Jag har inte en aning om hur det ser ut när jag är 50 eller hur jag mår när jag är 60. Men det finns så mycket hopp. Man ska inte applådera i förväg, men det kommer ändå signaler om att en botande medicin kanske bara är fem år bort. Vi får se. Jag mår i alla fall bra av att tänka positivt och hoppas jag kan inspirera någon därute.
En trädgård på 3 000 kvadratmeter och fotofirma vid sidan av heltidsjobbet. "Man får energi av att göra det man tycker är roligt."