Inget bekräftar den gängse bilden av multipel skleros när man träffar Sara Rundberg Greén, 33. Driven konsultchef på Lernia, frilansande gravid- och bröllopsfotograf, tvåbarnsmamma och lyckligt nygift med Christian. Hon är snabb, hon är glad. Hon utstrålar energi. Och så MS på det.
– Många tänker nog rullstol och förtvinade muskler och "stackarn, snart kan hon inte gå". Men jag vill inte ha medömkan, det är inte synd om mig.
Att hon mår bättre än på länge kan låta motsägelsefullt. Men utredningen hon gått igenom har lagt pusselbitar på plats. År med konstiga symtom har fått förklaring. Det började 2009, när hon blev så yr att hon fick hålla sig i väggen.
– På vårdcentralen sa de att det var kristaller. Jag tänkte att det kanske var en liten varning, ”tjena, väggen”. Både jag och Christian jobbade mycket och var mitt uppe i en renovering.
Yrseln har kommit och gått. I perioder har ena handen skakat okontrollerat. När hennes yngsta var bäbis tappade hon känseln i ena benet och ända upp på bålen. Efter påtryckningar sökte hon sjukvård, flera gånger.
– Men de hittade inget fel, inte annat än att jag hade ”konstiga symtom”. Jag förstod någonstans att det inte stämde, det är inte normalt att kunna slänga in foten i väggen utan att det känns. Det tog ett halvår innan känseln var tillbaka. Jag har förstått att då hade jag ett skov. Idag kan jag gräma mig över att jag inte var mer ihärdig och sökte vidare, jag hade kunnat få bromsmedicin redan 2016.
Och den förlamande tröttheten, som inte gått att mota med kaffe eller sömn. Hon, som skämtsamt kallas ”Duracellkaninen”, tvingade sig själv att gå på autopilot och kunde ställa mobilen på fem minuter för att få vila på badrumsgolvet.
– Jag har hela tiden gått med en känsla att det här är inte jag.
I februari i år låg hon i magnetröntgen i Västervik och kände sig ensam. Nu var det allvar. Hon hade tappat känseln i ett ben igen. Benet brände, fast hon frös som en hund.
– Men jag var mest bekymrad över att jag måste stanna i Västervik och inte kunde fira alla hjärtans med barnen.
Efter några veckor fick hon diagnosen, som inte längre var någon skräll. Fortlöpande skovvis MS.
– Jag var beredd. Det var skönt. Jag är inte konstig. Vi vet vad jag har och jag får behandling. Jag vet att jag kan bli sämre, men väljer att tänka att jag inte behöver bli det. Det är många med MS som jobbar hundra procent livet ut.
Att hon fick diagnos när det börjat pratas om ett globalt virus har påskyndat bromsbehandlingen - och lett till att hon tillhör riskgrupp.
– Jag får dropp var femte vecka, jag vill ta det "värsta" jag kan få och har hittills inte känt några biverkningar. Men mitt immunförsvar sänks och jag har tvingats vara isolerad och sjukskriven. Jobbigt, men jag tror också att det var vad jag behövde. Att få tid att vara hemma och tänka och pyssla, jag älskar att hålla på i trädgården och vara ute i skogen.
Förklaringen till tröttheten kom som en paketlösning. Fatigue, eller MS-trötthet, är inte av den sort som lätt kan förklaras.
– Nu behöver jag inte skämmas över tröttheten och både jag och andra kan acceptera att jag inte orkar. Jag har dessutom fått medicin, samma som de med narkolepsi får, och den har gjort underverk. Nu känner jag igen mig själv igen. Nu ska jag börja jobba igen, halvtid och hemifrån. Jag är sjukt taggad.
