Sara Roxana reser tillbaka till Bolivia

Mycket i livet är en slump. Det har Sara Roxana Melvinson, 27, tänkt på så många gånger.
Tänk om hon fått stanna på barnhemmet Hogar Carlos de Villegas i La Paz i Bolivia. Tänk om några andra än Tommy och Yvonne Melvinson från Vimmerby adopterat henne. Hur hade livet sett ut då?
Slumpen spelade också in när hon efter många års designstudier kände att hon behövde mellanlanda hemma i Vimmerby. Hon fick nys om kursen "Barn i världen" på Vimmerby Folkhögskola, där en två månaders resa till Bolivia ingår som en del i utbildningen.
- Det var en ren slump att jag fick höra talas om kursen och jag tog kontakt med en annan tjej som gått den tidigare, och sedan med läraren Thomas Svarén. Det kändes ganska självklart att gå den, nu när jag hade tiden, och jag började i september.

Nyckelperson
En höjdpunkt i kursen är alltså resan till Bolivia, där eleverna får besöka och arbeta för olika hjälporganisationer. En ny länk i slumpens kedja blev insikten att Tomas Svarén redan tidigare haft kontakt med German Crespo, en man som spelat en nyckelroll i familjen Melvinsons liv.
- German var och är föreståndare på barnhemmet i La Paz där jag tillbringade mina första tio månader i livet. Det var han som hjälpte mina föräldrar med adoptionen och vi har flera brev från honom hemma.
När hon var liten och hörde mamma och pappa berätta om resan de gjorde till Bolivia, om German och barnhemmet var det som en saga.
Nu blir det verklighet.
- Jag gör naturligtvis min praktiktid på mitt barnhem och jag kommer att bo hemma hos German Crespo och det känns fantastiskt. Han är ju en länk till min tidigaste barndom.

Lucka i muren
Hon och de andra pluggar spanska och hon hoppas kunna få bra kontakt med barnen på barnhemmet.
- Spanskan går framåt. Kanske kan jag använda barnens och mina erfarenheter till en barnbok efter den här resan. Jag är full av förväntan och kommer att samla alla intryck och all inspiration jag bara kan och det tror jag att jag kan ha glädje av senare, i mitt jobb som designer.
Men hon jagar inte de pusselbitar många adopterade söker efter vid en återresa. Hon har ingen "checklista" som ska bockas av. Inte massor av frågor som måste få svar.
- Jag har aldrig känt att jag saknat några pusselbitar. Tvärtom har jag känt mig hel och väldigt svensk. Det är här jag har mina föräldrar och min familj. Jag tänker inte ens på mig själv som mörkhyad.
Inga förhoppningar att hitta en biologisk mamma, heller.
- Jag vet ingenting om min biologiska mamma. I muren som gick runt barnhemmet fanns luckor som man kunde öppna och lägga ett spädbarn i. Man snurrade på facket så att barnet kom på insidan av muren. Så lämnades jag.