Att hälsa och tilltala någon var förr en omständlig procedur i vissa fall. Det gällde att hålla tungan tätt i mun.
"Förutåmm du, sa di i, han, ho. Tä ällre fölk sa di i."
Olika tilltal hängde dessutom på exakt hur bekanta de tu som skulle hälsa på varandra var. Tilltalet var i de flesta fall dessutom starkt förknippat med hur rik bonden i fråga var. "Va di bare lite tjännde sa di ho å han. Tjänera tetalde bonnen å hans hustre såmm di tjände hos, mä hossponn å mattmora. Va dä fråjan omm änn bonne såmm va rik å mäkti, så kansje di kallden fa tjärefar å hustra hass fa tjäremor, bå tjänere å annre utte dä låjere fölket."
Andra släktingar tilltalades precis som det de nu var, faster, farbror eller farmor. Mäster var ett tilltal som kunde användas ibland. Det hände ofta att andra än släktingar tilltalades med moster eller farbror, främst äldre personer. I det fallet lades ibland förnamnet till också.
"Hadde di nöre bra tittle såmm nämman, hälle kantonn, majistann, prosten, prostinna å sånnt så kalldes di fa dä, å talde di åmm dåmm så la di te ättenamnet."
När två bekanta möttes sa de "Gudda!" till varandra. Var de nära bekanta tog de i hand också. "Mötte di nönn storgubbe såmm prästen, hälle klåkkan, hälle nönn ann storknöl, så to di åssa myssa nör di mötte dåmm."
Kvinnor neg och männen bockade. Kindkyssen hade dock inget som helst fotfäste på landet i gammal tid. ""Hälsningstjyssen va i gammle tin mykke ovanli, män tjäläkstjysse va mykke vanlie." Tur det!
Avslutningsvis bjuds vi på en liten inblick i kalasens mysterier. Kalas hölls i livets olika skeden såväl till dop, som till bröllop och begravning. Självklart var det skillnad på folk och folk i dessa sammanhang. Kalasa efter plånbok var det som gällde? "Dä va store olikhetapå kalasera i gammle tida å i våra ti. Förr i tin då va dä bare di rike såmm hadde rå å ha nöre stoakalas. Va dä fråjjan åmm bröllop hälle bägravninga så påjäkk di store kalasera i tri dar. Då söp ti varre änn nu så då va di noj rätt grovkoanie mät ä skojje iblann."