Signerat: Åldern tar ut sin rätt

Jag minns hur jag tänkte att "shit, vad fort åren går" och började oroa mig för allt från jobb till framtidsmål när jag stod där och bakade min födelsedagstårta. Jag började till och med pensionsspara där i ett svagt ögonblick.

Åldersnoja är inget vidare bra drag. Det är oerhört fåfängt och hemskt, och ingen annan än man själv bryr sig- jag vet.

En person sa till mig när jag ojjade mig för att jag snart skulle fylla 25 (och därmed blir gammal enligt mina mått mätt på den tiden) att jag bara skulle vänta tills jag inte längre kunde säga att jag var "tju..." Nu har året kommit då jag börjar närma mig den där trean och nollan. Åldersnojan gör sig fortfarande påmind.

Det handlar inte så mycket om det faktum att jag faktiskt blir äldre, utan mer om att tiden går så oerhört fort. För fort, och det är jobbigt att man inte kan stanna den ibland.

Och så själva siffran förstås. 30 låter så oerhört mycket äldre än 29 på nåt sätt.

Men även om jag känner mig "pigg som en 29-åring" så har jag ändå märkt av att jag snart går över det där 30-strecket.

Här kommer några exempel på att "åldern börjar ta ut sin rätt":

? När man dimper ner i sängen efter att ha nattat barnen klockan 19.17 och suckar "åh, vad skönt det ska bli att ä-n-t-l-i-g-e-n gå och lägga sig".

? När man plötsligt får all världens virus på en gång (megaförkylning följt av bihåleinflammation, ögoninflammation deluxe, hostan från h-vetet med sprucket revben som följd, samt lite magsjuka och halsinfektion på det) inom loppet av några veckor- ålderstecken. Det skulle aldrig hänt för säg, fyra år sedan.

? Fredagskväll: "Näe, orkar vi se hela programmet, det börjar ju vid 21?" Ser halva. Somnar. Googlar vinnaren dagen efter när barnen vaknar klockan halv sex.