SIGNERAT: Bär-nä-sås brevid köttet och en expresso till marängschwischen!

Vi som jobbar med språket upplever dagligen dess fram- och baksidor. Det ger oss vårt levebröd, hjälper oss att forma våra verktyg och är vår vardag. Men framför allt är det vår stora sorg. För vi är intoleranta som få och har ohälsosamt svårt för felaktigheter - inte minst vad gäller fonetik kontra det skrivna ordet. Varför har vi exempelvis så svårt att acceptera att du lutar dig tillbaka och tar en "expresso" på en "resturang"? Som om vi skulle vara några experter?

Det finns faktiskt forskningar gjorda på ämnet "ord som uttalas fel". Och svårast verkar vi svenskar ha med de stumma konsonanterna, som exempelvis det lilla "g:et" i ordet "bakrund". Men visst, okej att man i talspråk skippar vissa bokstäver. Det sker ju även i "brevid" och "sklett". Mer udda då att vi tycker att det passar att helt sonika lägga till bokstäver istället. Som i ordet medan, där många av oss vill addera ett "s" för att skapa det okända ordet "medans". Eller i "åtminstonde", i "andledning" och i - hör och häpna - "triumfkort".

Sådant här retar oss som tror att vi kan. För du känner garanterat igen det. Du vet när polaren ska svänga sig med ordspråk och drar till med att man inte ska dra alla över en "kant". Eller när han ska berätta att han läste en så bra "interjuv" i tidningen idag. Det kryper i dig. Du vill inte vara en besserwisser eller verka dryg, men någon måtta får det vara. För en bekant rann det över när Joel "Tjinnaman"-måttet var rågat. Då droppade hon även "schävrééé", landet "Sveisch", "premunera", "bär-nä-sås", "igenkligen" och "marängschwisch" i snabb följd, bara för att förtydliga otyget. Hon hävdade till och med att det finns folk som säger "falmskärm".

Vad gäller det sistnämnda är jag ytterst tveksam. Får nog sätta en "dektektiv" på att reda ut det.